Search billions of records on Ancestry.com
   

Eriler / heruler mot zenit

Erilerna splittrade sig på för många fronter och första stöten kom när Odovakar klövs på romerska tronen. Då förlorade man ansiktet och danerna passade på att slänga ut överklassen. Resterna spriddes utanför daner och västgötar som fått nog av herrarna

herul, Mercurius, Wodan, limes, eril, eruli, Heruli, halsring, Gudme, Feddersen Wierde, Tyr, bataver, Mamertinus, Ammianus, cohort, comes, auxiliar legion, Notitia dignitatum, Illerup mose, Solörnen, Beowulf, spjutdaner, rugier, Bavaria, Odovaker, Teoderik, Moravien, Rodulf, langobard, Timboholm, Öland, Hertig Fara, Wulfila, Narses, Totila, profeten Daniel

Motiv brakteater etc. |Var är löken |Solhäst |Solkungar | A-brakteat | Medaljonger |Ansur |ikoner 1 | Vilda jakten | TyrbrakteatenGerete-brakteaten | Baldersmyt bakgrund |Baldersmyten i guld | Guldhornen | symboler |uppdaterat 2002-12-01

Övrigt om eriler | Runors bärare| ursprung | tidiga runor| kulturord | ortnamn |Kelter | eril zenit |romerska kejsare | Fibulor | Fynd | Var de kristna| panel | hem

Inledning

Brakteaten är en av fyra funna i Maglemose på Själland. Den nordiska befälhavaren bär en häst i skölden på romerskt vis och halsringen är symbolen för att han ger sitt liv för gemenskapen. Hårbandet visar inspiration från de romerska medaljerna. Texten är obegriplig för oss, men även romarna förkortade texter till oigenkännlighet. Nån har läst OA : SEJSRUL : AUALHR

Vi slutade historien vid erilflottans övergång till romersk tjänst ca år 268 AD ... se romarrikets zenit. Innan dess hade erilerna varit ett folk från det obestämda Norden/ Thule och som man kände till först vid Rhen. Det var de som hade nordiska Mercurius Rex = Wodan = handelsmannen som idol. I andra ändan har vi den stora importen av romersk keramik och annat. Flödet gick först till Danmark och Skåne.

Eriler, varner, friser och rugier vid Oder och thüringar var förbundna folk bland alla andra germaner och de var kanske inte ens fiender såsom ibland alemaner. De senare höll garnisonerna vakna vid västliga limes. Orsaken var förstås att en del hade fördrivits av romarna medan andra fortfarande levde inom limes. Nordborna bildade förmodligen en enklav i Baden-Württemberg för att kunna handla med kött, fisk, pälsvaror, bärnsten för att nämna sånt som garnisonerna säkerligen ville ha. Detta om den okända Rhenhandeln.

Det är inte lätt att få en klar bild eftersom det skrivna materialet är så litet. Vi kan endast göra nedslag i historien ett antal gånger under 300 år och får förlita oss på sannolikheter. Största svårigheten består i att vi har att göra med flera möjliga benämningar såsom syd-, öst och västheruler. Om andra folk vet vi inte alltid hur stora de egentligen var. Delvis är det de romerska något okunniga författarna som ställer till oreda och dels har historikerna hunnit skapa vissa modeller. Här blir framställningen ungefär kronologisk och utan större uppdelning av herulerna inom romarriket.

Kort sagt följde (öst/ syd)herulerna efter visi/ västgoterna till Svarta Havet på 260-talet. För begriplighetens skuld är det bäst att kalla dem polska goter medan ostgoterna var baltiska goter och kom något senare till Svarta Havet … för Goter se särskild essä. (Syd/ Öst)herulerna väg kom att bli att efter tre generationer i Rumänien drevs man av hunner och omständigheter till Moravien, Tjeckien mellan quader och markomaner.

Efter runt fyra generationer drevs de bort. Efter en strid med langobarderna reste en del heruler 512 AD till landet utanför gauterna Södermanland? kanske. Resten slöt fred och giftermål med langobarderna i Ungern … se Breza-runraden och vi hör även om senare bosättning i Jugoslavien i trakten av Beograd. Behöver det sägas att vi har runfynd och artefakter från de ställen vi nämner, samt förstås från Norden.

Sen får vi från England de första skriftliga bevisen om klassdelnigen av freemen = eriler i klasserna bretwalda i en demokratisk federation; thegn/ thane/merchant som lokala ritualledare och handelsmän samt ceorl/karl som hantverkare och krigare. De två sistnämnda var förstås de talrikaste medan vi inte vet proportionerna till män och ofria.

Vi har ingen anledning att i analys lägga några som helst moraliska värderingar. Allt för ofta tar historiker en enstaka förekomst att blåser upp den till generell förekomst och sätter på en etikett. Vi kan inte veta säkert om man i allmänhet var pirater och vikingar Runtexterna antyder närmast att med vikingar menas besättningen eller båtlaget vilket då var demokratiskt. Eftersom Erilförbundet täckte södra Skandinavien är det knappast troligt att de allt för ofta rövade sina egna.

Här strövar Erulli omkring och lever i de tångfyllda hörnen och bortre ändan av Oceanen -- Erulli med blå ögon nästan av samma färg som det iskalla havet

Åtminstone några romare viste att erilerna var från nordliga vatten. De romerska författarna var såsom alla författare och speciellt under antiken närman varnade för de farofyllda okända vattnen i norr. Man kände också till några räder i Frankrike och Spanien, men återigen är det frågan om proportioner och man ska döma av ett par uppgifter under 500 år under romarna. Men samma gäller senare under vikingatiden att vi har inga proportioner mellan sjörövare, handelsmän och de som krigade för att hålla Franken och Tysken borta från Norden.

Nutidens uttolkare har olika åsikter och det finns de som inte ser nån koppling mellan heruler och eriler. Uppfinningsrikedomen är stor när man söker andra förklaringar än de närliggande och det är lätt när vi man bara har små fragment man måste binda ihop. Man måste se på hela kontexten/ sammanhanget och bygga på ett antal antaganden och man måste känna till dåtida samhället. Inte minst får man se bakåt på en tradition av seglare som inte är fullt utforskat än. Redan under stenåldern hörde Norden till Västeuropas rituella tradition.

Svårigheten kommer när vi ska passa in dels de militära uppgifterna, dels uppgifter som tycks innebära att det fanns flera folk som kallades heruler. Kanske vi ska lösa gåtan genom att rugierna kom förmodligen från Pommern där vi har fynd av de två tyngsta halsringarna. Under de stora omvälvningarna flyttade de till Bavarien / Österike där en herul hertig Fara nämns och han var ett antal år ledare för den heruliska kohorten i Rom. Dessutom får vi kanske beakta artefakterna från Nordvästtyskland som kan betyda att friserna hörde till erilligan. Det vore naturligt med tanke på likheten i kultur upp till Ribe i kustlandet.

Förmodligen samlades flera folk såsom rugier, friser och olika heruler inom romarriket under samma militära ledning och ingick i de ursprungliga enheterna dvs. en herullegion och minst en kohort kavalleri. De sista herulerna ville helst sitta till häst och den största mängden kavallerister man nämner är 3000. Herulernas historia inom romarriket slutar 568 AD

Detta helt kort. Men som vi ska se kan vi vrida ut mer fakta ur materialet genom att sammanställa allt vi vet. Indikationerna finner vi i romerska källor; tidiga runtexter; import och fynd i Norden och några få i söder; i de likadana halsringarna från deras områden; brakteaterna där samma motiv kan vara spridd inom hela området samt de hallar man börjad bygga som centrum för handel, industri och samlingsplatser.

Denna essä handlar närmast om att visa på banden mellan heruler i söder och erilligan i norr. Dessutom att kort teckna deras bravader inom romarriket. Länkarna går till olika specialfrågor som fördjupar betraktelsen. Det är frågan om att skapa en rimlig syntes av vårt vetande om guldåldern 200 - 600 AD i Norden och en avspegling av romarriket..

Bakgrund

Det kanske är svårt med definitionerna. Med tiden kallades de till romarriket knutna "folket = gentes barbarae" och blev skattskyldiga alternativ gjorde ständig militärtjänst. Laterculus Veronensis nämner 2 Scoti. 3 Picti. 4 Calidoni. 5 Rugi. 6 Heruli. 7 Saxones … Listan är förmodligen från början av 300-talet efter kejsar Diocletians omorganisation av det mesta ... ungefär som svenska revisionen 1632. Han delade på den civila och militära organisationen Man kan se det som en föregångare till Notitia Dignitatum = lista över befattningar 397 AD som upptar hela den romerska civila och militära organisationen. Naturligtvis måste det ha skett ändringar med tidens gång. Se nedan

I min framställning försöker jag vara konsekvent och med eril avse Norden fredliga överklass av handelsmän och deras krigare som vaktmanskap. De har själva skrivit "Ek erilaR" = "Jag erilen" i några runtexter. Med herul avses specialiserade legionärer och kavallerister inom romarriket. Romarna gjorde ingen skillnad på varifrån de kom utan alla med vissa särpräg var heruler. Eller "eruli/ aerulli" var det vanligaste ordet i latinska texter fast numera används Heruli.(historiker har skapat skilda herulfolk kanske p.g.a. det ringa materialet.)

Vi kan inte skriva vare sig erilernas eller herulernas historia enbart utifrån de fragment vi har från sydliga författare. Vi får förlita oss till analys av indicierna i artefakter och kulturell import. Vi måste inkludera arkeologin och deras egna lämnade "dokument" i runinskrifter på sten, guld eller annat. Sen gäller vanlig analys och logik där alla fakta ska sammanvägas. Vi får göra antaganden och stå för dem om de passar in i bilden.

Vi får bara indirekta antydningar om att de kom från Norden såsom att Sidonius Apolinaris nämner 478 AD vid hovet i Eurich, Spanien att herulerna kom från en region långt borta i Oceanen. Jordanes skriver att herulerna var av samma stam som danerna innan de fördrevs till "Svealand"???. Och danerna var egentligen av samma rot. Detta betyder då att ursprunget sen mycket länge levt i Danmark. Procopius skriver mer utförligt om herulerna från Moravien som 512 AD reste hem via floden Ister / Oder varnerna och genom danernas land till utanför gauterna. Procopius nidskriver herulerna men han nidskrev även kejsarinnan Theodora. Man får alltid fråga sig om det är rimligt och sant?.

Detta ger oss en av deras vanliga handelsleder. En annan var via kusterna och upp i Rhen. I öster gick en led via Vistula / Weichsel och sen den östligaste vi inte har indicier på från just denna tid. Det kan ha funnits fler "leder" såsom till Vindobona i Österrike även via Elbe. Vi kan egentligen inte skilja på folken norr om Östersjön och folken vid södra kusten eftersom de samverkade i större utsträckning än vi är vana vid från tiden med järnridån…. Se även essän om Goterna och om Widsith

Halsring från Flackarp Skåne som exempel på erilligan

Mönstret på halsringen är inpunsade nymånar. Vi finner liknande från Värmland, Västgötland, Södermanland, Skåne, Halland, Gotland, Öland, Fyn, Själland, Pommern och Norge där. På de flesta finns möjlighet att öppna den i nacken. … se halsringar.

Slutsatsen att det handlar om en federation eller liga ligger nära till hands. Där vi sen också vet att exempelvis angelsaxarna i början i England hade något liknande med en "bretwalda" = överledare för de inflyttade folken under några generationer. Liksom i hettitiska systemet var överledaren vald av hirden / witan eller landskapens överledare.

Förmodligen har Gudme på Fyn varit ett säte en längre tid där man har tidigt byggda hallar som centrum. På Fyn finns också "gotiska" fynd från 200- och 300-tal. Från min barndoms landskap finns hallen vid Kalmargården vid Tissö. Den är antagligen byggt på 500-talet av de som tog över efter erilerna. Man har också funnit en tung halsring på runt 2 kilo. Ringen är flätad av guldtrådar vilket är en senare stil vi möter i ringar av silver. Men den ser ut som en erilring varför man kan spekulera i kulturens fortsättning. Att vi här har en ledare för handeln på Västsjälland åtminstone. Kanske inte alla eriler blev fördrivna och kultur har en förmåga att fortsätta trots maktstrider.

Erilerna var en överklass av handelsmän och utbildade krigare som hade sina egna "ornum / birke" utanför böndernas lagrum eller bylag (engelska Danelagens "by-law". Vi känner till drygt 20 hallar byggda under första årtusendet. Av dessa är runt hälften byggda under erilernas guldålder. Dessa har förmodligen varit såväl samlingsställen som plats för handel och industri … se Hallar. Man kan jämföra med att i romarriket fanns längs de stora vägarna rastplatser med tempel och möjligheter till handel och annat.

På sina håll finner vi dessa rika begravda mitt bland bönderna och på andra håll med skild gravplats så långt man kan bedöma av gravgåvorna. Det är i stort på samma sätt som adeln under medeltiden hade sina herresäten insprängda i bondelandet och ofta vid sidan om de mer eller mindre kollektiva bondbyarna. Senare in i medeltiden har herresätena ofta namn på -torp som var en legal term för fastighet upptagen utanför byarnas allmänning. Det är ofta att seder och organiseringar fortsätter. Norden var tvungna att lära av andra när befolkningen växte till större samhällen …. Så har det varit fram till våra dagar.

Men populärskribenter som Guillou kan inte se så långt bakåt som till erilerna och han skulle säkert se bara maffia. Maja Hagerman menar att det bara fanns vildar och hövdingar som dödade varandra en gång i månaden. Vill de ha svart på vitt kan de läsa Tacitus från den tiden denna historiska genomgång börjar. Eller så kan de ge sig ut i klorofyllen och se alla domarringar och tingshögar som började byggas senast under järnåldern när man bildade byalag och senare tingskretsar. Tyskland använder fortfarande ordet "krets"

Tidiga forskare har formulerat sig olyckligt och ger oss uppfattningen att heruler och goter for till Södern i mitten av 200-talet och återvandrade i mitten av 500-talet. Så fungerar det förstås icke eftersom ingen lever så länge. Tjänstgöringstiden var 25 år. Under dessa 300 hundra år har skett ett ständigt utbyte av folk och kultur som slutade under 500-talet.Sen är det en annan sak att en herulerna kom att bilda ett folk med egen kung eller möjligen flera inom romarriket. Men dessa höll fortfarande kontakten hemåt såsom vi förmodligen ser av importen och av att den del vände hem från Moravien runt 512 AD.

Vi kan utgå från att deras ursprung och släktingar är erilerna i Norden. Endast i Östgötland, Södermanland och Uppland är det tidiga erilguldet och den korsformade fibulan sällsynt och ger sken av att där fanns en annat / andra folk. Sen har det funnit skillnader mellan landskapen där förmodligen exempelvis kimbrer och angler i Jylland och ned till Elbe var förbundna. Det finns endast ett fynd av halsring i Vendsyssel, men å andra sidan finns de två gulhornen ca 3,5 kilo vardera från Gallehus.

Vi kan inte skriva exakt historia, men vi behöver veta om företagen i romarriket som en bakgrund till de fynd vi har från Norden och där vi i regel har mycket få förklarande texter. Vi kan inte alltid lita på romerska skribenter som har sin favoriter och egentligen återger de bara rykten de hört i andra och tredje hand. Dessutom är det allt för ofta kuriosa, som inte berättar något om nordiska samhället. Som vanligt är det nästan enbart överklassens spår vi finner. Hela tidsspannet är 600 år och det kan bara bli förenklade nedslag i historien. Den börjar egentligen med essäerna om Ulven och Bersärken men mycket bevis får vi inte förrän från 200-talet och framåt.

Vi får kanske också skissa upp att dåtiden kände inte till nationer utan det var folk/ stammar och stamförbund. På romarnas kartor ser man grupper av stammar om två och två eller tre och tre med snarlika namn och vilka då förmodligen bildat en enhet. Erilerna dvs. södra Norden hörde nog ursprungligen till svebiska stamförbundet med 54 stammar och med särskilda vänner i Thüringens metallberg. Även varnerna vid Warne och rugierna öster om Odermynningen var deras förbundna och det gällde förstås handel och handelsleder.

Snart nog blev bataverna vid Rhenmynningen erilernas förbundna och även friserna var säkerligen förbundna som ett handelsfolk. Äldsta dateringen runt 100 AD är från Feddersen Wierde i norra Frisien/ Niedersachsen där det fanns hela 35 hallar plus 12 hus en hel handelsstad. Det måste ha varit en plats för industri och handel och en förelöpare till Hedby på traden mellan Östersjön och Nordsjön. Friserna hade sedermera kohorter (500 man) vid romerska förläggningar såsom vid Hadrianusvallen.

Handelsflaggan känner inga gränser och behöver förbundna att handla med, bo hos och att söka hamn i väntan på tjänlig vind. Det finns inte plats för fientligheter. Vi vet att friserna bildade enklaver i länderna runt Nordsjön. Det är en gammal tradition av kulturutbyte sen stenåldern från Bretagne i Frankrike till södra Norge åtminstone. Förmodligen även in i Östersjön där erilhansan var förbundna. Naturligtvis kunne väl då som nu förekomma "fientliga uppköp/ övertagande" men krig och sjöröveri var sällsynt så långt vi vet.

Denna uppfattning strider mot de som vill se mäktiga stridslystna hövdingar. Dels finns bevis för motsatsen, dels vet vi då att romarna såg att nordbornas högsta gud var handelsmännens idol Wodan. Vid sidan om fanns Mars Thingsus = tingsguden som romarna jämställde med krigsguden, medan vi känner den enarmade Tyr som inte kunne använda svärdet. Tala om kulturkrock! … ja även i våra dagar mellan de som vill se blodtörstiga barbarer och de som har bevisen för motsatsen.

Silverspänne för Maglemosemannens dräkt med den symboliska världsordningen till höger och underjordens fält till vänster

En annan sak är att redan under kejsartiden utbildades en feodalism där länsherrarna rustade eget folk. Det förstärktes sen när generalerna rustade egna arméer som var trogna mot den som betalade lönen. Provinsguvernörerna var of små kejsare och en del försökte slita sig loss från imperiet. Bland germaner och goter var det likadant och denna överklass var sannolikt bara öar i folkhavet.

Detta innebar att de kunne vara sysselsatta med handel på ett håll, kanske sjöröveri (dock ej bevisat annat än som undantag) på ett annat och för det tredje tjäna pengar som legosoldater hos romarna. Detta är förstås en grov generalisering. Runtexterna och annat gör att vi med stor sannolikhet kan se överklassens samhällsordning i skenet av de tidiga angelsaxiska lagarna i England

Man får kanske kalla det en konfederation av stormän inom överklassen av ett snitt vi känner till redan hos hettiterna ett par tusen år tidigare. Normalt råder demokrati av modell grekisk inom överklassen, medan folket har sina byalag som också är demokratiska.. Sen har vi också exempel från senare tid såsom exempelvis Heliga Romerska Rikets konfederation av feodalpampar vilka utsåg en ledare och kejsare som sen försökte göra sin tjänst ärftlig.

Ett annat senare exempel är norska hirden under Olaf den Helige bestående av 64 feodalpampar från hela hans rike ... medan kung Nils klarade sig med 7 i hirden De två sistnämnda strävade dock efter absolut makt åt kungen med den kristna guden som högsta beskyddare förstås. De romerska kejsarna var solens/ solguden ställföreträdare. Så skillnaden var bara den att solen kunne man se däruppe.

Från Norden vet vi att vanligt folk dvs. de fria bönderna ville i det längsta hålla kvar den gamla keltiska/ germanska tingsordningen med jämlikhet i samhället. Det är också en fråga om befolkningstäthet lokalt. Vikingatidens båtlag var säkerligen demokratiska. Friserna har bevarat begreppet Finn "Folcwalding" som tydligen är en manifestation av deras tidigare styrelsesätt. De första danska kungarna var folkvalda och det var först med kung Valdemar i mitten av 1100-talet det blev riktig kyrklig kröning även om kung Nils i början av seklet fick påvens ord på att kungavärdigheten var instiftad av gud och inte av folket.

Norge har ett speciellt landskap med sina många skilda fjordar och dalar. De kunne lämpligen föda en storman med ett stort gårdskollektiv som hade råd att hålla hantverkare och specialister och i vissa fall hyra utifrån exempelvis via gisslaninstitutionen. Det är denna modell av spridda lagrum för överklassen över hela södra Skandinavien jag ser som modell för vad vi ser. Dessa skickade iväg sina övertaliga unga män att lära sig hantverk eller att bli legosoldater. Det skiljer sig inte mycket från vad man kan skönja under vikingatiden och de första kungarna.

På sätt och vis skiljer det sig inte så mycket från 1600-talet här på Dal där adeln hade sina särskilda rättigheter och frihet att exportera och importera. Om folket behövde nånting kunne man få det via herrgården eftersom det inte fanns annat än några få årliga marknader. Här var adeln av folket medan man på andra håll hade en del tyranniska adelsmän. I svensk medeltid var adeln också ett sorts mannaförbund som höll ihop. Exempelvis kan man läsa om drottning Margareta att hon "tillsattes" av den svenska högadeln. Just ordet "tillsättas" används i dokumentet. Även adeln är sig lik genom tiderna

Kotjuven och guden Hermes var kanske förutsättningen för de första stadsbildningarna. Romarna plundrade templen i Jerusalem och många andra ställen. Erilerna plundrade Efesos och Aten och vikingarna brandskattade England så att de första kungarna fick startkapital. I våra dagar sköter Världsbanken och de stora länderna det snyggt när de låter U-länder skuldsätta sig och bli de facto lydländer. In emellan finns det utrymme för hederlig handel och fridsamma perioder, fast det har länge varit en innetrend med "fientliga övertaganden".

Heruler i väst- och öst

Men låt oss börja från början där allra första kända kontakt är Hobygåtan. Den berättar bara att en man fick en mycket stor gåva i silver. Vi kan spekulera i orsaken, men sen visar fynden att romerska importen började under första århundradet till Danmark i början.

Tacitus skriver att bataverna bodde på en ö i Rhen omkring 100 AD? … kanske det var i Holland? Naturgeografin var säkerligen annorlunda då. Det måste ha varit en stor ö eftersom de levererade minst en legion till Rom. Dessutom spridde de sig med tiden upp med Rhen och till Österrike. Han skriver också att bataverna var skattebefriade mot att de blev Roms legionärer.

Förmodligen började detta senast under Nero som föredrog at ha ett Germanskt Garde han litade mer på än intrigerande romare som var dåliga till häst också. Med tiden kom Bataver till häst att bli ensbetydande med Kungliga Gardet till häst, vilket dock betydde att man rekryterade de bästa ryttare oavsett stamtillhörighet. Storleken av enheterna var ofta en kohort 300 - 500 ryttare. Under Valentinian I:s tid 364 AD nämns att herulerna hade en kohort with kejsarens garde. Sen under 500-talets första hälft har vi många uppgifter om "herulerna till häst"

Romarna hade gjort en expedition in i Österjön runt år 5 AD och förmodligen i jakt på bl.a. bärnsten de tidiga geograferna berättade om i sina böcker. Kejsar Nero runt 70 AD sände iväg en riddare för att hämta hem bärnsten från baltiska kusten … se Ulven och Björnen Förmodligen var det ochså Nero lät resa stelar med inskription till Mercurius med flera tillnamn. Från hans tid finns också de s.k. "jättepelarna" en efterapning av Irminsul. Dock hade man oftast överst den romerska ryttaren vars häst trampade på en fallen fiende så att folk skulle se vem som bestämmer

Tacitus/ Ptolemei skriver på 100-talet och vi får hjälp att placera texterna på reste stelar med inskription till Mercurius Hanno från Fyn?; Mercurius Cimbri från Jylland; Mercurius Leudisio??? ; och Mercurius Rex där denne då möjligen indikerar en överledare/ bretwalda var säte kunne ändras med tiden. Fyn tycks av fynden att döma för en tid ha varit dominerande. Å andra sidan har vi Maglemosefynden, Själland som tyder på en hög ledare. Stelarna har man funnit i Mainz och Heidelberg på "andra sidan Rhen, medan Eiffel och Düren är på andra sidan av Rhen och det finns fynd från Geldern vid nedre Rhen. Dessa är alla indikationer på kontinuerlig handel med Norden och ett stöd för antagandet om denna överklass och där vi då har fynd av runor från samma område..

Här måste vi se framför oss farmän från olika håll i Norden som behövde handelsbodar vid Rhen för den livliga handeln med garnisonerna. Det var säkerligen naturligt för dem att bilda enklaver på andra Rhenstranden för att lagra varor och övernatta när de handlade med romarna. Ett annat bevis är de många runfynden från Baden-Württemberg … se runtexter De måste bli vänner med de lokala folken och med tiden blev de bofasta. Som kuriosa må nämnas att man vid Rhen funnit en grav med en "sköldmö" dvs. skandinavisk kvinna begravt i full rustning.

Vi kan läsa hos Mamertinus att heruler och alemaner 287 AD gick över Rhen och in i Gallien. De germanska folken lurpassade på romarna och kollade av och till "isen med käppen" om det skulle råka vara en svag kejsare så att man kunne får en bit av kakan. Efter detta vet vi inte så mycket om herulerna i väst. Men kanske man enrollerade "heruler" till den gemensamma herullegionen.

Här får vi ta ett steg bakåt med att Rom upptäckte heruler och goter i öst när en stor flotta angrep Grekland och Anatolien runt 267 AD. Uppgifterna varierar. Enligt en källa skulle 320 000 goter på 2000 skepp ha varit med om tåget. Siffran är orimlig och knappast fanns det skepp som tog 150 man vid den tiden. I varje fall inte om herulerna hade byggt dem. En annan källa berättar om 500 skepp och det är mycket nog om stridstränade män överfaller en dåtida stad.

Herulerna erövrade Pontus, Galatia, Cappadocia och Cilicia men besegrades av kejsar Tacitus och hans halvbror Florianus 275 AD och fick titeln Gothicus Maximus. Den vanliga historien berättas att herulerna pacificerades genom att herulerna med deras ledare Naulobatus övergick i romersk tjänst. Romarna använde metoden "Kan du inte besegra dem, liera dig med dem". Det var en vanlig metod att enrollera de slagna och sen placera dem långt hemifrån. Många hamnade vid Hadrianusvallen under några hundra år. regel blandade man förläggningar så att exempelvis de stora romerska legionerna fanns på många platser med kohorter om 500 man blandat med "auxillaries" = hjälptrupper i kohorter.

Vanligen ges dock äran för segern över goterna till kejsar Claudius II Gothicus runt 270 AD. Men egentligen lyckades kejsar Probus 276 - 282 AD få slut kriget på Balkanfronten och vände sig mot germanerna i väster han också lyckades besegra. Han fick titeln/ tillnamnet "Gothicus" ca 277 AD. Efter segrarna enrollerade han 16000? germaner vilket blir cirka tre legioner men kan ha varit hela familjer. Det är möjligt att Probus inspirerade nordborna till några medaljer och även till den s.k. ryttarbrakteaten … se Probus

Europa var glest befolkat och det var inte något större intrång om ett folk slog sig ned. Man kan säga de blev en form av gissel och förmodligen placerades de på Balkanfronten eller ännu längre österut. Det var den vanliga strategin att ha legoknektarna långt från hemmafronten. Man hade fått en minnesbeta i tideräkningens början i Teutoburgerskogen. Å andra sidan kanske man behövde fylla ut med nytt folk efterstriderna. Vi har fyndet av en rituell halsring från Pietrosele, Rumänien där det fanns en romersk befästning. Det kan ha varit här de tidigaste herulerna tjänstgjorde eller kanske de enrollerats från väst.

De nyinflyttade kunne förstås inte bli romerska medborgar om inte de hade en miljon i guld med sig förstås … det är ju likadant i många länder i våra dagar. Men de kunne bli tilldelade "en lott" och bruka jorden för att livnära sig och kanske syssla med annat också. Man kallade dem och de germanska stammarna "foedorati" inom Rom och till dessa hörde då bl.a. heruler, varner, rugier, thüringar, allemaner, bataver vars namn vi hör ibland. Men mest använder romarna ordet "german" men i öst förekommer också "sciri" = avtalsbundna. På något ställe nämns "heruliska lotter" vilket då utsäger att herulerna var foedorati. Det var svårt att leva på sin lön eftersom det liksom under vår medeltid var dyrt att leva på köpefot. Därför måste man har nån jordplätt för att få mat till hushållet.

Efter detta har vi inga romerska omnämnande på närmare 100 år. Däremot hittar vi de indirekta bevisen från Fyn där Gudme-hallen byggdes på 200-talet. Brangstrupfyndet har 2 - 3 guldmynt från varje kejsare under perioden 270 - 361 AD. Av kejsar Konstantin finns hela 13 stycken och man får tillägga att han hov vid Trier i Tyskland i början av sin regering efter 307 AD. Vi har Undleybrakteaten som kopierar ett av hans mynt slagna i Trier. Vidare finns bland fynden en del kvinnosmycken av samma modell som på Balkan. De mest direkta fynden är guldbrakteaterna med två av Konstantins söner och av egen tillverkning på Fyn. På en finns texten "Vår Herre". … se runtexter Idoler och Gudar

Legionärerna

Ammianus Marcellinus 330 - 395 AD skriver om tiden 360 - 368 AD och framåt då han berättar att hjälptrupper från herulerna tillsammans med bataver samt Jovii och Victores legionerna. Först var de i Gallien och sen förflyttades de till London och så småningom var de med att försvara Hadrianusvallen under ledning av Theodosius den Äldre runt 368 AD. Se nedan för bild av utrustningen.

Bataverna blev tydligen kvar eftersom de nämns ca 397 AD med en kohort vid BROCOLITIA = Carrawburgh, Northumberland. Vid VINDOBALA = Rudchester var friserna stationerade där man kan spekulera i om dessa egentligen var (väst)heruler och ingick i paret av legioner. Friserna var ett folk utanför romarriket och då helt inhyrda. Det vore naturligt om romarna använde samlingsnamnet om alla som kom från norr och där då exempelvis rugier och friser var anslutna till erilligan. Från Frisien/ Nordvästtyskland finns såväl tidiga runor som andra artefakter.

Vi kan vidare vid Hadrianusvallen nämna en kohort Lingones som enrollerades efter att ha besegrats av Probus. Förövrigt kom nästan alla 23 kohorter från olika folk från Trakien i Öster till Spanien och Västeuropa.. Jovii och Victores var ordinarie romerska legioner där man oftast hade "auxilaries" till var och en romersk. När man ser på Notitia Dignitatum = Lista över civila och militära befattningar tycks som sagt faderslegionerna ha varit splittrade i kohorter på olika håll.

Hjälptrupperna nämns oftast i storlek av en kohort och i synnerhet kavalleriet som hade denna storlek i en legion. Största delen av trupperna låg i fästningarna längs gränserna och en kohorterna var då av lämplig storlek. Den andra delen var insatsstyrkor som förflyttades till oroshärdarna.

Ammianus skriver om heruler och bataver att de likt andra folk/ stammar var förbundna legionärer eftersom Rom höll ofta legionerna parvis. Den andra anledningen är att Rom gärna stationerade legionerna parvis och helst långt från sina fränder. Men under kejsar Julian 361 - 363 AD fick bataverna löfte om att ej behöva tjänstgöra "transrhenanis", dvs. på östfronten i Levanten. Casta Batavis låg vid Passav på gränsen till Österrike.

Det finns knappt 600 fynd av fingerringar i Skandinavien. Man anser att de givits för förtjänst av romerska höjdare. Den med oval sten från Fullerö väger 61 gram. Man kan jämföra det med att man hitta 6 kejsarmedaljer och att vi har knappt 400 fyndlokaler med guldbrakteater

Ammianus har en notis 364 AD att kejsare Iovianus befordrade herulen Vitalianus till magister för en kohort/ cohort (ca 500) man vi palatslivvakten. Han befordrades ytterligare till comes (kommendör) och kommenderades sedermera till Illyrien mot goterna där han stupade. I samma veva började Valentian I 364 - 375 AD sin regim där guldmedaljongerna från Faxe, Själland och Lista, Vestagder är kanske gåva av honom och ytterligare en av de 6 medaljerna är av Valens som regerade ungefär samtidigt. 

Nu får vi i tidsordningen skjuta in att fästningen Pietrosole med förmodade heruler övergavs 365 AD. Goterna hade börjat trycke på och var i sin tur drivna av hunnerna från öster. Efter vad man kan förstå flyttade herulerna med familjer som ett folk västerut och hamnade mellan markomaner och quader i Moravien, Tjeckien för runt fyra genrationer tills början av 500-talet. Hela tiden räknades de som ett folk. Hieronymus 409 AD nämner folken som tvingades västerut till mellan Alperna och Pyreneérna nämligen quader, vandaler, sarmater, alaner, gepider, heruler, saxare, burgunder och alemaner.

Sammanfattningsvis har vi tre uppgifter om att erilerna rustade legionärer för Rom eller Västrom. Dels när herulerna med Naulobatus i spetsen övertalades 268 AD att bli legionärer istället för att anfalla Rom och den senare uppgiften om samma sak under Probus. Den andra är från 360 - 369 AD när det uppges att en erilernas hjälplegion "auxiliar legion" tillsammans med en batavisk hjälplegion var först i Gallien och sen i England med Theodosius den Äldre. Deras jobb var att fördriva picterna till Skottland och reparera Hadrianska muren/vallen. Bra arbete blev det eftersom den höll i ytterligare 40 år.

Tredje beviset är från 397 AD och kan tas som exempel på var de befann sig vid denna tid. De unga männen skrev på för 20 - 25 år och flyttades runt efter behov. Ögonblickets bild blir denna i "Notitia dignitatum omnium tam civilium quam militarium in partibus occidentis"

Bataviska och heruliska veteraner nämns samtidigt till hörande Legiones Palatinae XII under "V. Insignia viri illustris magistri peditum", dvs. under fotfolkets överste magister. Ordet "palatinae" betyder att de hade rykte och anseende som de bästa fotfolken. Herullegionens standard hade två koncentriska cirklar som symboliserar endräkt.

Vidare nämns att en del " VII. Qui numeri ex praedictis per infrascriptas provincias habeantur" … var stationerade i Concordia, Veneti, Italien där det också finns några gravvårdar. I Puteoli ERULLIA PRIMULA MATER INFEL(IX) och Vitulanum AERULLIAE IUSTAE CON IUGI PETRONIUS PRIMIGENI ANUS där vi ser vad de själva skrev i Italien.

I Norden har vi runtexter med "erilar" eller norska "irilar". Man kan bara ana att det funnits en gammal handelsled till den trakten. I futharken finns att halvdussin tecken som också finns i VENETI-alfabetet. Sen kan man diskutera om i vilken riktning kulturen gått där vi alltid automatiskt förutsätter att Norden bara varit mottagare.

Vidare nämns ett batavisk rytteri, vilket inte hindrar att herulerna hörde till någon kavallerienhet med enhetsnamn eller hade sitt kavalleri i sin legion. Under 500-talet nämns flera gångar ett herulisk kavalleri om 300 - 500 man som insatsstyrka medan varje legion normalt hade 120 - 150 kavallerister.

Intressant är kanske att även Cimbriani nämns i två förband ... där jag tolkar ordet som Cimbri. Dels hör de också till Legiones palatinae XII, dels finns en del i Africa: Intra Africam cum uiro spectabili comite Africae. Det bör då var jutarna eftersom Rom sen kimbrertåget 110 f.Kr. gett namnet förmodligen mest åt norra Jyllands folk, men inget hindrar att folk söderut och angler varit med. I fynd från denna tid skiljer sig jutarna genom att det efter vad jag vet inte finns bara ett fynd från Vendsyssel av en halsring. Dock kan det kimbriska guldet finnas i guldhornen från Gallehus.

En eril med romerskt svärd och gehäng? … från Illerup mose Skanderborg Jylland

http://www.illerup.com/default.htm

Illerup mose är en fantastisk guldgruva för guldålderns militära utstyr. Sajten har ett bildmaterial på långt över 100 foton och rekonstruktioner. Illerup ådal har gett runt 15000 fynd från ett stort slag ca 200 AD och tre mindre 225, 375 och 450 AD. Se även Fynd

Det största fyndet visar att en flotta på runt 1000 man från Viken/ Bohuslän har hamnat i slutförvaret eller åtminstone deras vapen. Man har hittat "röda sköldar" vilka förmodligen kommer från Viken som kallas "de röda" i iriska källor och vi har andra antydningar om stambeteckningen, medan själländare och skåningar var vita och svarta. Vi har även brända bosättningar och indikationer på strider i Sydsverige och på Öland och Gotland i mitten av 400-talet. I detta sammanhang är det förstås fynden från de sist nämnda åren 375 och 450 AD som är av intresse.

Beslag till svärdsgehäng

Intressantast fynden i samband med erilerna är fynd från kejsar Konstantins tid då nordiska eriler förmodligen enrollerades i garde och som fotfolk. Kejsaren hade säte i Trier och säkerligen hade erilerna, handelsmännen också goda kontakter i Rhenlandet med garnisonerna. Texten är OPTIME MAXIME CON underförstått att Jupiter/ IOVI = Solen och Solörnen var den högsta med kejsaren som ställföreträdare och krigarnas beskyddare. Se även Pietroasaringens "Helgad åt IOVI" samt Mithras, Undley-brakteaten

Just detta beslag har en speciell historia genom att man hittat ett med samma lilla tillverkningsfel i Carlisle nära Hadrianusvallen där romarna hade förläggningar med bl.a. Praefectus Alae vid Stanwix och Praefectus Solensium vid Old Carlisle. Vi vet att under Valentinian runt 368 AD skickades heruler och bataver till Hadrianusvallen där friser och bataver var förlagda kontinuerligt sen 212 AD?. Parallella beslag har hittats även i mellersta Tyskland där vi vet att herulerna varit samt i Tunis där den kimbriska legionen var förlagt och möjligen understödda av nordiskt kavalleri. Dessa små fakta är starka indicier som bekräfta de skriftliga fragmenten vi har.

Det är knappast troligt att beslag av denna typ var handelsvara direkt. Det tillverkades troligen och gavs till de fasta legionerna och vi får en ytterligare en indikation och band mellan heruler och eriler. Kanske vi också ska nämna de många fynd av miniatyrmasker. Mithraskulten var vanlig åtminstone bland officerarna i de romerska legionerna och där är masken ett signum. Antagligen var den ikon för "Underjordens ansikte" och att man ofta hade sina tempel under jord. Mithras föddes ur berget.

Kanske vi får en aning om de kimbriska fotsoldaterna från det ena guldhornet från Gallehus som visar ett par soldater? Beowulf använder uttrycket "spjutdaner" och vilket då kan vara ett namn på fotfolket erilerna rekryterade och där spjutet tydligen var det viktiga vapnet … under medeltiden kallades de pikenerare. Det kan förstås också var den meniga herullegionen. Dock är rekonstruktionen från Illerup den bästa animeringen även om de romerska hästarna förmodligen var större än de nordiska..

Det är möjligt att de två soldaterna på Gallehushornet kallades Scealdwa efter ett begrepp i de angelsaxiska anorna dvs. kulturbegreppen. Paret på hornet har (romerskt) kortsvärd och sköld. Dock ska man inte helt lita på avbildningarna eftersom figurerna har rekonstruerats efter att hornen stals. Men "spjutdanerna" finner vi på hjälmbleck som fotsoldater med spjut från såväl Vendel som Sutton Hoo. Antalet två uttrycker broderskap eller vapenbroderskap.

Det finns få notiser om första halvan av 400-talet. Vi kan dra slutsatsen att en del heruler fanns som ett folk i Frankrike. Vi har bl.a. några få runfynd från Arguel och Chechery, Frankrike samt spännet med ansiktsteckning från Burgund. De anlitades av Aetius att lugna ned de upproriska burgunderna i 435 AD. Det är möjligt att dessa är de som ursprungligen fanns på andra sidan av Rhen runt 267 AD och då mest i Baden-Württemberg. Där majoriteten av de tyska runfynden plus an halsring har hittats. Men det finns även fynd från Hessen 

Det finns en notis att (väst)herulerna 475 AD anslöt sig till västgoterkungen Eurich mot Franken. Runt 30 år senare söker ostgoten Theoderik hjälp hos herulerna, varner och thüringar mot Chlodwig … se nedan. Numera menar man att Theoderiks brev är till en namnlös herulkung och ej till den kände Rodulf kung över Moraviens heruler och sedermera i förbund med langobarderna.

Det hela kompliceras av att rugierna från Pommern möjligen av och till ha kallats heruler och vi har beviset och sannolikheten i de tunga halsringarna från Pommern. Rugierna eller en del av dem flyttade till Bavarien / Österrike och där bildades ett kungarike. Se även hertig Fara nedan.

Moraviens heruler hade varit granne med gepiderna under deras tid nånstans i Moesia/ Rumänien och båda folken flyttade västerut till Tjeckien och Slovakien. I slutuppgöret mot Attila nämns heruler och gepider på Attilas sida. Efter dennes död var de dock med att bekämpa Attilas söner. Det är dessa heruler och rugier vi kan följa i fortsättningen.

Vi får göra ett mellanstick angloskandinaverna som började ta för sig efter att romerna lämnade England runt 410 AD. Modern arkeologi och analys visar att inflyttningen till England förmodligen började senast 428 AD. Det är svårt att analysera arkeologin eftersom exempelvis friser varit inhyrda legosoldater. Där vi vet att de haft en kohort vid Hadrianusvallen. Dessutom var friserna och möjligen nordbor handelsmän med egna enklaver vid städerna.

Vidare hade romarna ofta mindre förläggningar utanför de viktiga städerna av legosoldater som kallades "laeti" vi kan kalla rusthållare som hade familj och odlingar vid sidan om tjänstgöringen. Man jämför dessa med "laets" i det tidiga kentiska samhället. De var graderade till högre mansbot än vanligt folk och var i klass med "ceorl" dvs. lägsta klassen freemen. Till denna klass hörde krigarna och även hantverkare.

Såväl militärförläggningar som stormanshushåll behövde alla sorters specialister. När man ser på blandningen av folk i romersk tid från Trakien i öster till Spanien i väster förstår man att det blev ett blandspråk bland dessa. Kanske inte så konstigt att vi inte begriper alla runtexter gjorda av runmästare som rest mycket.

Den officiella tidpunkten är 449 AD med Horsa och Hengest där de lärda strider om deras ursprung Frisien? Angeln? Jutland? Det är en småsak jämförd med den stora folkförflyttningen som skedde runt 477 AD. Då tycks det ha varit en planerad förflyttning av flera folk i en liga som redan hade sin bretwalda = overlord.

Spanjoren Hydatius skriver 455 AD? om nordiska "först kända vikingar" med 7 skepp och 400 man gör strandhugg i Spaniens kustlandskap Cantabrien. Fyra år senare 459 AD gjordes nya infall i Lucentia och Baetica. Romerna kallade även dessa heruler eftersom de uppfattade att de kom från norr. Vi läser romerska källor och då är de förstås stråtrövare, medan romarnas erövringar var "kulturbringare" … visserligen mot folks vilja, men folket vet ju aldrig sitt bästa. I Sverige har folket alltid röstat fel .. vi vet ej säkert varifrån de kom. … se nedan Vikingar

Sidonius Apollonaris ca 430 - 489 AD var en såkallad panegyriker dvs. som skrev hyllningsdikter om sin egen klass patricierna. Han var biskop och är mest känt för en samling brev. Det roligaste är när han gör ett "hemma hos" i brevform hos frankerkungen Theoderik och berättar om allt om honom och hur han beter sig under en dag. Något journalister att ta efter kanske.

Sidonius fanns 478 AD vid kung Eurichs västgotahov 466 - 484 AD i Toulouse. Han berättar att herulerna bodde vid oceanen och att de var kända som sjörövare. Men också att de hade ett kungarike i Österike vilket då är rugierna. Vi har en not tre år tidigare som berättar att västherulerna sökte sig in under västgotakungens "paraply". Egentligen borde han ha vetat mer.

Dessa okända sjörövande nordbor friser kanske? var inte de enda vikingarna längs Västeuropas kuster. Saxarna var tidigare kända för denna entreprenörsanda både under romerska ockupationen och tills förhållandena stabiliserades och den stora emigrationen 477 AD. Sidonius aversion kan bero på hans vänskap med halvbritten? kung Riothamus i västra Frankrike?

Man kommer onekligen att tänka på feniciernas rövarhistorier när man läser romerska författare. Dels hade de egna intressen, dels kanske deras uppgiftslämnare hade rävar bakom öronen och hade inget intresse av att berätta saker som skulle kunna få romarna att göra "expeditioner" norrut. Det var ingen fördel att framstå i rosenrött. I vår tid är detta förstås något främmande med tanke på den civiliserade genomärliga nordbon? Vi lärde dygderna av romarna.!!!

En herul och en ostgot på Roms tron

Den mest omskrivna händelsen är Odoacer/ Odovakars år vid makten i Rom som vi får ta några ord om härnäst. I Norden nådde erilernas rykte säkerligen sitt maximum när han klev upp på kejsartronen i Rom år 476 AD. Antagligen mer en slump att han råkade vara den tongivande inom romerska militära noblessen. Många kejsare valdes av militären, men han var den första "utifrån". Han hade styrka av heruler i ryggen. Det råder delade meningar om hans ursprung. Min latinska text efter Jordanes säger:

Odoacer, Torcilingorum rex, habens secum Sciros, Herulos diversarumque gentium auxiliarios, Italiam occupavit

Det är ordet "Sciro" som vållar problem och de flesta tolkar det som namn på ett folk. Men frågan är om inte man ska se det som en titel/ benämning där det blir hela tre ord i tillhörigheten. Det blir ett för mycket. Roten SC betyder veta/ kunna i latinet och ordet kan betyda "under avtal" med romarna dvs. alla folk som kallades "foedorati". För hjälptrupperna hade man begreppet "auxiliar" och för "rusthållare" dvs. stationerade soldater med jordbruk hade man begreppet "laeti".

Då skulle tolkningen bli: Odoacer, torclingarnas kung, ledare för de avtalsbundna, herulerna och diversa folks hjälplegioner.

Om vi får tro Paulo Diaconus när han nämner Odovakars strid med rugierna på 480-talet var han redan kung över en del av dem. Vidare nämns hans bundsförvanter herulerna och hans eget folk torclingarna, medan vi från Ravennas historiker får veta att även ostgoter och saracener hörde till hans underlag.

I alla händelser är det ju ett bevis för att erilerna fanns i smörögat. I Rom behövde alla uppbackning och då helst av sina närmaste. Odovaker hann sitta där i 17 år till 493 AD vilket nog var en rätt lång tid egentligen för en romersk general som kejsare. Historien visar också att av kejsare i allmänhet dog en onaturlig död under tiden med mer eller mindre militärkejsare. Här får vi inflika att det romerska samhällsmaskineriet var så stabilt att det fungerade oavsett vilka som råkade sitta på tronen eller hade makten. Därför haltar i regel historikernas beskrivningar av romarriket.

Men säg den glädje som varar. En del menar att romarrikets mest blodbesudlade Teoderik 493 - 526 AD klöv Odovakar 493 efter en del strider. Av eftervärlden kallad han den Store, men normalt nekar jag att använda attributet om de blodbesudlade och det gäller i stort alla man normalt använder det på. Tittade som hastigast på frågan och noterade att det är katolska propagandaapparaten som skolat generationer att hylla blodig makt.

I Svealand höjs Teoderik till skyarna medan danskarna sjunger nidvisor om honom. Han var av östgotisk släkt och hans far Tiudimer hade råkat i östromersk fångenskap. Sonen fostrades av östromarna och blev följdriktig nog mer romare än romarna. Det sägs att han började slaktandet i sin närmaste omkrets där de som stod i vägen delades på längden förmodligen. Det var det öde Odovaker rönte när Teoderik skickades av östromerska kejsaren att med våld bli underkejsare i Rom.

Som en kuriosanotis må vi nämna att när han var kung av Rom skickade han en expedition till baltiska kusten för att hämta bärnsten till hovet. Det var ju faktiskt till förfädernas hemland eftersom ostgoterna kom från baltiska kusten mellan västgoter och ester.

Bara västra delen av romarriket föll och det var en följd av långvariga problem som bara historikerna kan reda ut men knappast förenkla eftersom så många parter är inblandade. Man kan skylla på Attila men det var nog svårt att hålla ihop ett rike där folken blandades och krävde självständighet. Det romerska militära systemet hade kanske klarat av det om det funnits pengar och en enande makt. Feodalismen gjorde att provinsernas starka män skapade sina egna kungariken samtidigt som folk som vandaler, visigoter, rugier, heruler osv skapade sina egna och Rom tappade inkomster och kontroll. 

Man kan gissa att det var en stor avtappning av noblessen i Norden efter 476 - 477 AD där en del kanske sökte sig till köttgrytorna i Rom. Ytterligare avtappning skedde vid samma tid när den stora utvandringen till England skedde. Det kan ha varit faktorer som ledde till att danerna passade på att kasta de sista ur kärnområdet i Danmark - Skåne. Myntfynden på Fyn ett av deras stora fästen upphör med mynt från 474 AD och samma datering kan vi ge Maglemoses brakteater som "tagits ur cirkulation" i en mosse. Dock är det svårt att bevisa ett heltäckande fördrivande. Ej heller vet vi om de kom tillbaka när det lugnat sig.

Denna solidus är slagen för östromerska Leo I 457 - 474. Observera hästen i skölden likt Maglemosemannens sköld. De nordiska konstnärerna komponerade fritt redan från början och det var kanske lättast att få till det om man tecknade i profil.

Enligt den ioniska demokratin i överklassen valdes översta ledaren bland hirden och befattningen var inte ärftlig. Alltså kunne "maktcentrum" av den anledningen växla i tiden. Maglemosefyndet är ett fynd man lätt associerar till en översta ledare eftersom brakteaten är kopierad efter en solidus av kejsar Leo 457 - 474 AD. Från Öland har vi det största enskilda fyndet av 79 solidus slagna av Marcian, Leo, Zeno och Anastasius till stor del knappt slitna alls dvs. från period 451 - 518 AD. Dessa är från östromerska riket och det är möjligt att en del tjänstgjord vi denna tid i Bysans.

Vi ser alltså ett ökat flöde av guld ungefär under Odovakars tid och vilket då kan förklaras med att förbindelsen bröts i båda ändor. De romerska historikern skriver om det runt 50 år senare. Fördrivandet av erilerna från kärnområdet danska öarna och Skåne måste ha skett före 508. Jordanes skriver "Danskarna är bland alla folk i Skandinavien de mest högvuxna och har fördrivit erilerna från sina boplatser. Dessa har bosatt sig utanför götarna"

Friser angler och jutar riktade sig mot England samt kanske en och annan från västra Skandinavien där man nämner 477 AD som den stora utvandringen. I själva verket torde folk ha droppat in eller bort under en längre tid. Det är naturligt att tänka att överklassen flyttade först och passade på att få en ny bas för sin verksamhet. Vi kan förstås spekulera i om "danerna" var det lokala småfolket eller en stam från något område i södra Skandinavien

På Ptolemei karta från ca 100 AD nämns "sidena" dvs. "dena/daner på andra sidan" i norra Tyskland och erilerna var naturligtvis förbundna med varner vid Odermynningen för att ha fri lejd mot söder. Dessa "daner på andra sidan" kan ha sett tillfället att röra sig norrut när erilerna var försvagade. "Dena eller daner" var beteckningen i de tidiga texterna och begreppet Danmark skapades förmodligen senare under en tyska kejsar som gjorde Jylland till markgrevskap dvs. buffertzon. Dock är en säkrare definiering att rugierna fanns tidigare i Pommern och de stora halsringarna talar sitt tydliga språk.

I alla händelser tycks vi se två eller flera olika herulfolk i början av 500 talet. Vi kan lämna bort friserna och de vi inte hör något mer om i Västeuropa. Egentligen kan vi också lämna bort de som möjligen fanns i Italien dvs. förmodligen i Veneti och trakterna av Ravenna. Kvar blir heruler i Moravien och rugier som också kallas heruler i Batavien/ Österrike. Dessa smälter samman i början av 500-talet

I samma veva får vi mellanspelet där underkejsaren Teoderik får problem med Frankrike. Nu började en månghundraårig strid med att frankerna riktade sig mot Rom. Klodvig I hotade Rom år 507 AD och nu måste Teoderik "den Stora" söka stöd hos forna foedorati. Han skickade likalydande skrivelser till thüringer, varner och heruler. Dessa hade antagligen varit handelsfäller sen stenåldern.

Teoderik ber om vänskap av deras kungar mot Klodvig. Han erbjuder sin dotter Amalberga åt thüringarnas kung. Herulernas kung erbjuds att bli upptagen som vapenson. Förmodligen kände herulernas kung sig manad eftersom han bodde inom Roms forna domäner.

"Kung Teoderik till herulernas konung! Att upptagas till vapenson räknas hos alla folk som en utmärkelse, då bara den anses värdig att upptas till son vilken visat sig förtjänt av att erkännas som den tappraste. Vi blir ofta besvikna med avseende på våra kroppsliga barn. Men de barn vi själva väljer kan inte vara odugliga. De åtnjuter nämligen inte sin ställning genom födseln, utan enbart genom förtjänster

… Därför vill vi enligt folkens sed och manligt bruk göra Dig till vår son, och överlämna vår vapengåva till Dig, som visat sig vara en krigshjälte. Vi ger Dig hästar, svärd, sköldar och andra krigsvapen samt vad som är viktigare: Vi skänker dig vår ynnest.

Du nämligen, som vinner erkännande genom Teoderiks beslut, ska bland folken räknas som den främsta. Tag alltså emot de vapenson ska gagna Dig och mig … Det övriga har vi på vårt modersmål meddelat de båda sändebuden, vilka noggrant ska förklara vårt brev och muntligen förtälja vad som kan befästa vår vänskap"

Vem kan neka en som ligger på knä och som erbjuder en underkejsarkrona, när han är trängd. Inte heller herulernas eventuella andra försök att nå kejsarkronan lyckades. Historien tog en annan väg.

Brevet är adresserat till "Regi Erulorum" och det är inte säkert det är till den kände Rodulf med ursprung i Moravien. Det kan menas en kung i Bavarien eller möjligen från något annat herulfolk där vi får notera broderskapet till thüringer och varner. Rugierna i Bavarien vore en naturlig tredje part.

Under kejsare Anastasius 491 - 518 AD i Konstantinopel ca 508 AD stred langobarderna med herulerna i Moravien, Böhmen. Det blev fred mellan Rodulf av Moravien och langobarderna genom att hans dotter gifte sig med kungasonen. Vid sidan om att bli vapenson var giftermål ett sätt att söka djupare och varaktigare allianser. I detta fall höll det så länge vi hör nånting om herulerna. Sen dog Rodulf ca 510 AD (och det sägs att det heruliska kungariket inom Rom gick under medan jag anser att det fortsatte).

En del Moravien-heruler flyttade framför langobarderna till Pannonien dvs. Ungern. Från Ungern finns fyra fibulor med runor varav en med halva futharken och dessutom tre brakteater av vanlig nordisk typ. Sen 512 AD lät kejsar Anastasius de som ville stanna få vara i västra Moesia och Dacia dvs i Västra Bulgarien ungefär.

Andra valde att resa till Thule via varnerna = Oder och över danernas land. Med andra ord hade de lokala erilerna flytt vid det laget. Och då får vi veta att även de hemvändande herulerna bosatte sig utanför gauterna. Ryktet kommer från Procopius' bok VI, XV. Detta blir då ytterligare ett bevis för att vi kan sätta likhetstecken mellan eriler och heruler

Då ligger det nära till hands att spekulera i Timboholms, Södermanland och Tureholms, Västgötland fynd som en slutpunkt på erilkulturen i Norden. Fynden är så stora att bara en hastig samlad deponering kan ligga bakom. Vi får kanske lägga till Gallehushornen som i ursprungligt skick vägt ungefär lika mycket som Tureholmsfyndet. Tureholm och Gallehus ska kanske ses som lokala depositioner för respektive om råden, medan Timboholms över 12 kilo är fynd i ett område där det bara finns en enkel halsring från Näshult men inga andra tidiga "erilfynd".

Det är här vi ska söka fysiska bevis för "ryktet från Rom" om fördrivna heruler och de fördrivna "danska" erilerna. Naturligtvis vill lokalpatrioter gärna kunna peka ut platsen exakt. Här kommer det märkliga faktum och gåta att det i Östgötaland och Svealand finns få fynd av guldbrakteater och annat av erilkaraktär.

Likaså är det med den karakteristiska korsformade fibulan som i öster bara finns i Helsingland där man tidigt byggde hall i Högom (antagligen för skinn- och järnhandel) medan den i övrigt är utmärkande för angloskandinaviska området i väster. Några fynd av den korsformade från Östergötland borde vara intressanta för en specialundersökning?

I allmänhet tycker jag att arkeologin har varit för lite intresserade av Öland … vilket förstärks av senaste fyndet av ett romerskt bad. På Öland har vi Ismantorps fornborg som har samma form som de en romersk kejsare lät bygga på Balkanfronten. Från detta är steget inte långt till att se att idén har kommit med en Isman (och hans folk?) från Balkan.

För mig vore det naturligt att de hade ett huvudkvarter på ön som sådan. (Gotland var "en annan värld" dvs. självständiga i det mesta). Sen vore det också naturligt om de hade en marknadsplats i Kalmartrakten och en led till Smålands järn. Vi ser att metallkulturen fortsätter på Öland in i Vendeltiden. Därmed borde de vara svensk historia, men ingen tycks bry sig eftersom man vill skapa ett Svearike vid Mälarens mynning. Det är med Mälardalen som med Gizaplatån att de kan skymma en hel nations arkeologi.

Erilerna utrotades förstås ej utan fortsatte mer splittrade och mindre härsklystna och själv-medvetna samt med mindre inkomster för en tid. Segrarna skriver historien och tar ära och makt åtminstone för en tid. Norrmännen vill hävda att de kom till Norge, men sannolikt är att vi får söka i alla landskap öster om Västergötland just för nämnda två större invandringar. Det är den gamla regeln "följ pengarna och guldet!" Sen är det en annan sak att det kan ha skett mindre invandring/ återvandring till Norge eftersom legionärer och ryttare med största sannolikhet rekryterades även från Norge.

Tidiga forskare formulerade sig kanske lite felaktigt när man talar om "återvändande goter" som om de reste ut 267 AD och kom hem på 500-talet. Alla fynd och import berättar om ett kontinuerligt flöde i båda riktningar. Det enda vi får veta vid en viss tid är att ett antal heruler återvände, men det kan ha hänt hur många gånger som helst under de 300 år vi känner till nordiska legionärer i Rom

Fynden av guldmynt från herulernas sista tid i Rom i slutet av 400-talet och in på 500-talet är i regel slagna i Östrom. Införseln minskar också drastiskt. Vi läser om dem som bosatta i Illyrien/ Jugoslavien och vi har Brezas runrad. Den är ett indirekt bevis för alliansen genom att drottning Salingas son Walteri var kung över langobarderna.540 - 547 AD. Langobarderna antas ha bott i trakterna 535 - 568 AD. Annars började herulerna att anta det katolska under denna tid där kejsar Justinian hade en speciell drive i 527 AD, men redan dessförinnan fanns katolska heruler. Kejsaren lät bygga kyrkan i Breza.

Den sista tiden fram till 568 AD finns notiser om herulernas kavalleri. Kommendanten var herulen hertig Fara av Bavarien/ Österrike d. 535 AD. Hans son Fara II från norra delen i nutida Wuerzburg hade en tredjedel av Bavarien. Dennes son var förmodligen Sindual som klövs ca 568? … se nedan. Dessa var då rugiska heruler.

Här tillåter jag mig en spekulation att hertig Fara I var beställare och ägare till Silverbibeln. Den antas vara gjort i Ravenna i början av 500-talet och sen finner vi den Wien på 1600-talet. Det är rimligt att en höjdare och förmodad arian som hertig Fara har haft råd att låta göra en egen utgåva av Wulfilas bibel.

Fara I var befälhavare med 300 heruler i Dara Norra Mesopotamien och blev Magister Militium i 532 AD och var med 400 heruler i kriget mot perserna vid Callinicum Norra Mesopotamien.. Han ledde även herulerna mot vandalerna 533 - 534 AD där vi får motstridiga uppgifter om antalet där förutom kavalleriet nämn hela 1000 heruler. Kanske en blandning av kimbrer och heruler och vi läser om motsättningar med arianer där vandalerna var arianer och kanske en del heruler också. Det var såväl religionskrig som att Bysans ville återta Karthago. Efter Fara nämns Philimuth som överbefälhavare för herulerna och denne vare med mot ostgoten Totila.

Det är närmast en kuriosanotis att när en kung av herulerna i Singidunum (Beograd), Jugoslavien mördades fick Justinianus agera kungamakare för herulerna i 528 och 535 AD. De fick lov att sända en delegation till Skandinavien för att få ledare av "det rätta blodet". Men den utvalda dog på vägen i Danmark. De återvände och fick med sig Datius och Aordos samt 200 unga män. Sen blev en Suartua kung i sista skedet och han nämns senare i striderna.

Vi kan inte vara säkra på de exakta orden men kan spekulera i att kungen och ledsagarna kom inte från Danmark utan från de som flyttade till "utanför gauterna". Vidare noterar vi att de ofta tycks ha två ledare dvs. inte bara Horsa och Hengest och likadant var det i Rom. Likaså kan vi anta att herulerna i viss grad styrdes från Norden sen gammalt eftersom man rekryterade legionerna där.

Här kan vi skjuta in att runologen Dr. T Looijenga har ställt frågan "Vem skrev Breza-runraden, och varför?" och hans slutsats är:

"Därför tycks langobarderna ha levt i Brezaregionen från ca 535 till 567 AD runt 30 år. En av dessa tycker jag borde vara kandidat till att ha skrivit futharken på pelaren"

Med tanke på giftermålet och banden till herulerna är det naturligare att se nån i drottningens eller Rodulfs hird som skribent. Kejsar Justinian arbetade aktivt för kristendomen och omvände heruler samt lät bland annat bygga kyrkan i Breza. Vid den tiden var det mode att hugga in romerska alfabetet som i detta fall på en halvpelare vid ingången.

Brezaraden finns på ett halvmeterlångt fragment och den är gjort på "frihand" med 2,3 - 5,6 cm höga bokstäver. Svårt att säga om det gjordes med avsikt från början eller om nån herul satte sitt bomärke. I alla händelser får vi åter ett indicium på var heruler och runor har varit.

Från 537 AD börjar krigen mot östgoterna och vid denna tid träder Narses in på scenen och nämns 2000 heruler enrollerade. Sen nämns platser som Caesena, Italien, Venetien, Armenien och speciellt Tarvisos med ett stort manfall av heruler. I 542 - 543 AD var det åter perserkrig med deltagande av en herulkohort.

Sen blev det så småningom den nya östromerska överbefälhavaren Narses krig mot östgoterna 547 - 552 AD och fortfarande med Philimuth som befälhavare över herulerna. De förflyttades till Syditalien mot Totila. Till slutdrabbningarna vid Taginae (Gualdo Tadino) i 552 AD samlade Philimuth 1500 kavallerister och ytterligare 3000 heruler under Narses medan langobarderna ställde upp med 7000 man. … man får alltid ta stora siffror med viss försiktighet.

Herulernas uttåg ur historien blev inte ärofullt. Efter kriget mot Totila fortsatte det med krig mot Franken 554 - 567 och nu med en ny och sämre herulisk befälhavare Sindual och förmodligen den första Faras sonson. Efter kriget fick han för sig att "göra en Odovakar" efter striderna och lät trupperna utropa sig till kung av Italien.

Det var ju inte det eunucken Narses stridit för utan att föra Rom under Östrom. Slutet blev en förkortning av Sindual. Herulerna tappade förstås ansiktet totalt och det ligger sannolikt bakom deras försvinnande eftersom de inte var att lita på. Men privat har de förmodligen levt vidare i Ungern och Jugoslavien och kanske en del sökte sig till Norden..

Vi kan förstås ej skriva traditionell historia, men har så många fakta att vi kan bevisa herulerna/ erilernas existens och vi kan göra det sannolikt att de rekryterades från åtminstone västra Skandinavien. De gjorde samma fel som de flesta "världshärskare" att de spridde sig på för många håll. Det ioniska systemet var en löslig konfederation som gjorde det lätt att dra åt olika håll. Vinnaren tar allt och det var naturligt att romarna glömde dem när de inte längre hade nytta av dem.

Även i Skandinavien glömdes de bort eftersom de var förlorare. Men naturligtvis hade de överlevande sin rikedom kvar. Det var inte guldet utan alla de gamla handelskontakterna som sen blommade upp under de efterföljande århundradena. De viste var de skulle köpa järn och det var hårdvaluta överallt i Europa.

Det finns forskare som vill förneka herulernas rötter i Norden och vill placera dem som en liten gotisk stam vid nedre Donau. Det motsägs dock av de romerska källorna som kom att använda ordet "herul" som synonym för nordbor. Exempelvis skriver Hydatius om de tidiga vikingarna i Spanien 459 AD som han kallar heruler. Se även Sidonius Apollonius

Vidare förnekar man då i detta avseende skribenterna Jordanes och Procopius exempelvis samt uppgiften att herulerna under Justinian hämtade en ny kung av rätta blodet från Skandinavien. I Norden har vi indicierna i brakteater och annat med början senast under Konstantin i början 300-talet och där man gör egna brakteater med bröderna Constans I - II och skriver "Vår Herre" på brakteater med Constans.

Man kan inte skriva historia utifrån ett fåtal romerska och grekiska källor. Man måste väga samman alla uppgifter samt analysera artefakterna där brakteaternas budskap är entydigt att överklassen rustade för Rom och tog till sig romerska kulturen genom nära samarbete. Lika mycket måste vi sätta in alla dessa fakta i sitt sammanhang i Norden. Men detta är en fråga med få klara data så det finns utrymme för fantasi och diskussion

Många nordiska historiker vill se herulerna som en liten stam på danska öarna som snabbt försvann ur historien. Man kan nog inte rusta så många från en liten stam och ej heller nå det anseende man hade utan att ha en bred bas. Runor, halsringar, hallar och guldbrakteater måste kopplas till en överklass och vi finner dessa över stora delen av Norden och norra nuvarande Tyskland och Pommern.

Å andra sidan i Norden vill numera Norge och Danmark ta monopol på herulerna, medan ett fåtal svenskar sen vill placera resterna i Svealand. Då det begav sig fanns inga nationsgränser så vitt vi vet. Däremot vet vi att människan var rörligare så det var ingen större affär för de danska herulerna att flytta "utanför gauterna". Det var lika lätt som att en del flyttade till England.

Slutligen vår tids kuriosa. Jag sökte på Internet och Google under "Daniel herul" och fick upp 718 URL som skäller på heruler nu 1500 år senare. De katolska kätterjägarna lever tydligen i hög välmåga trots att vi har religionsfrihet. Den borde komma även våra förfäder till del.

Orsaken är förmodligen arianismen. De moderna jesuiterna tolkar profeten Daniel 7:7-8 där man ser att de 10 hornen är Hunner, Östgoter, Visigoter, Franker, Vandaler, Suevi, Burgunder, Heruler, Anglo-Saxons, och Lombarder. Värst är, ja nån skriver "Satan själv" är Vandaler, Heruler och Östgoter.

Vederbörande har tydligen inte tagit till sig att herulerna var med att fördriva vandalerna och östgoterna och annars gjorde romarriket många tjänster i uppbyggandet av basen för katolska kyrkan. Så går det när man blir enögd och svarar med ryggmärgsreflexer utan att kunna sin historia. Jag tycker inte herulerna förtjänt detta … säger jag utan att idolisera dem utan bara som ren rättfärdighet.

Anm. Vikingar

I romerska annaler stöter vi på tidiga vikingar nämnt av Hydatius 455 AD, då 7 skepp och 400 man plundrade i Cantabrien, Spanien. Det finns andra uppgifter om plundringar i Gallien. Men att av dessa uppgifter dra slutsatsen att det var något årligen återkommande är nog för mycket, där man med nån sorts automatik gärna vill befara det värsta. Men att det förekom nu och då är uppenbart. Till lands känner vi till hund - kattförhållandet mellan romarriket och grannarna på land alemanerna och via sjön saxarna. I några mossor i södra Skandinavien finns spår av ett antal infall under de 600 år vi betraktar.

Vad gäller nordliga vatten må man betänka att kulturen var homogen. Det visar halsringarna och andra ensartade fynd under erilernas tid och att stammarna åtminstone i sydvästra Skandinavien var förbundna. Sen behövs det förstås också ansamlingar av rikedom förrän det ska vara lönt att riskera livet. Erilhansan var säkerligen intresserade av goda relationer med alla eftersom den säkerligen köpte upp varor. Man sågar inte den gren man sitter på. Detta varierade förstås med om det var fred eller icke i Romarriket.

Kalmargårdens guldhalsring är ett bevis för att keltiska kulturen med halsringar fortsatte efter slutet ovan. Halsringen är flätad och det är en stil vi sen möter i vikingatidens silverringar. Utgrävningar daterar den till 600-tal.

Från min barndoms landskap Kalmargården vid Tissö. Den väger runt 2 kilo. Nationalmuseet har utgrävt en hall 12,5 x 48 m med tillhörande mindre byggnader. Kanske ett typexempel på ett hövdingsäte långt för vikingatiden där första fas dateras än så länge runt 600 AD

Foto Lennart Larsen Nationalmuseet

Björn Ambrosiani skisserar up förhållandena under 700 - 900-talet med gryende större handelsplatser. Birka var med all säkert försedd med försvarsverk och garnison och det finns spår av anfall. Men även här gäller att handelsmännen nog inte sysslade med röveri, men det fanns andra. Björn citerar franska källor om hur Karlemagne organiserade städer och var garant för säkerheten mot en viss "tull" förstås. Det förekommande sjöröveriet och kungens behov av inkomster drev fram utvecklingen med lagar och försvarsverk. Detta var nästa steg efter perioden med hallar. Där antagligen bara rikt folk hade råd att köpa import av farmännen.

Det är inte nytt i historien. Vi ser i de tidigaste sumeriska städerna att man omgav dem med murar. Troja är också ett exempel på en rastplats när grekerna väntade på förlig vind genom Dardanellerna. Oftast blåser en nordöstlig vind där. Snart nog kom man på idén att kräva avgift i stadsporten. Det är ungefär som de växande "fläckarna" från Gustav Wasa och framåt. Man kom på att även ingärda marknadsplatserna.

Sen växlar det nog från landskap till landskap. Där inlandet Götaland förstås inte hade problem med sjörövare eller så vitt vi vett for i aggressiv viking. Däremot kan vi läsa så sent som i början av 1300-talet i Upplandslagen om organiserad "vara i viking" som en årligen återkommande "semester" och att det var lovligt att ta slavar. Det är förstås så att om man själv är aggressiv kan man förvänta samma tillbaka. Ett system att överkomma detta var att ta gissland. Trälarna kunne vara en form av gisslan.

Vi kan inte pådyvla förfäderna saker utan bevis. För Nordens del har man konstaterat nedbrända hus på sydsvenska kusten och neråt speciellt under andra halvan av 400-talet. Det kan tyda mer på en mer eller mindre organiserad företeelse och ej sjöröveri.

Ur våra hällristningar ser vi om inte strid, dock att man bar vapen för syns skuld i avskräckande syftet. Lika väl som man kan skönja att man hade överenskommelser om rågångar mellan bosättningar och folkland.

Detta är företeelser som är allmänmänskliga oberoende av plats. Det är beroende av befolkningstäthet och framväxande urbanisering och feodalismen som i Sverige fick djup rot så sen som under 1100 - 1200-talet.