Giftasbalken, Ärvda balken, Jordabalken, Brottsbalken, Köpmålabalken, Byalagsbalken, Lekarerätten, Rättsetik, jämförelse med Äldre Västgötalagen, Laghällen, ritualguldet från folkvandringstiden

Giftasbalken

Allmänt i symboliken är det svårt att skilja mellan symbolerna för förenande av två parter i samhälle och näring eller i giftermålet. Giftermål har säkerligen i alla tider setts som mer än att få två ihop och att få dem att ta ansvar för sina barn.

Även utan jordägande och fasta bosättningar är giftermål mellan klaner ett sätt att upprätthålla fred och fördragsamhet. Mest känt är förstås Helenamotivet och kungar och kejsares allianser med intressanta grannar eller andra med inflytande.

Från min barndom mins jag fastlagsupptågen bland giftasvuxna när de åkte runt i ett brudfölje och på låtsas tiggde gåvor till bruden. Vi barn "slog katten av tunnan" för att bli kattdrottning och kung för kvällen. Från mitt härad på Dal finne man i domböckerna små fragment om liknande seder. I hembygdslitteraturen finner man bilder av brudtåg i seklets början i Bengtsfors.

Brudssvennerna och även tärnorna har säkerligen anor från de bilder man ser av bronsålderns brud med följeslagare.

På hällar i Bohuslän ser man på flera ställen förbundna par såsom exemplet ovan från Vitlycke. Fortfarande använder man ett symboliskt kläde för att förena ett par i de äldsta kända kulturerna. Kyssen tycks också vara en gammal sed.

I landskaplagarna stadgas i allmänhet att bröllop skulle ske utanför "arbetstid" dvs. efter Mårten gås. Säkerligen praktiskt även med tanke på att förråden var fulla. Men lag är en sak och vad folk gjorde är en annan.

Man kan fråga hur ofta brudgummen tvingades uppbåda hela släkten för att med våld föra hem en brud. Lagar är skrivna för alla eventualiteter. Den paragrafen finns liksom att man krävde tre ölstämmor innan denna handling.

Det väsentliga är att vi får veta att fästandet genom handtag var den viktiga symbolhandlingen vid sidan av utväxlandet av gåvor till de som förmedlade giftermålet. De var en garanti för att i synnerhet bruden ej stod helt ensam. Den tredje oskyldiga parten var ofta det ofödda barnet som krävde gudfar och/eller gudmor utifall något skulle hända föräldrarna. När alla formalia var uppfyllda var barnet garanterad arv och fostran. Vi ser omsorgen om barnet redan i den tidiga grottkonsten.

Den spirande växten var också barnet som skulle vårdas. Utan mat lever barnet inte länge. Det är frågan om en uppfattning av rumtiden. Vi har delat upp tiden i småbitar och glömmer lätt rumtiden som leder fram till mat på bordet eller vad vi nu behöver. Många makter är inblandade och måste frambringa resultat. En del kan vi själva råda över andra måste vi veta finns och går att lita på.

Ärvda balken

De flesta drömmar antagligen i svaga stunder om att få ärva nån okänt släkting och miljonär i Amerika eller något liknande. Litet tänker man då på ordspråket "lätt fånget, lätt förgånget".

Arv i vår mening dvs. riktig värdefull egendom såsom jord eller anläggningar uppstod först när det fanns något att ärva. Det var en process över flera hundra år och började med att överklassen samlade på sig gods att fördela till arvingarna. Det var relativt lätt i glesbygden i Norden. Största problemet var att få folk till sina gårdar.

De äldsta nordiska lagarna berättar att man försökte hålla arvet samlat genom att äldsta sonen tog över ättegården. Han betalade ut arv eller hemföljd efterhands syskonen eventuellt flyttade ut.

Min analys av sextonhundratalet visar att i första halvan av seklet dvs. ungefär två generationer förekom inte så många arvskiften som man skulle ha förväntat sig om alla lätt domstolen registrera arvdelningen. Slutsatsen kan bara bli att vanligt folk levde i ättegårdar utan att skifta arv. Ibland kunne förklaringen vara så enkel att den som stod för gården levde ovanligt länge. Ett exempel är Rasmus i Svecklingebyn som blev 93 år, så att man ser ett arvskifte först i slutet av seklet.

Då hade delningen av hemman skjutit fart genom folkökningen. Det gjorde det nödvändigt att dela upp de stora gårdarna i mindre enheter … antagligen för husfridens skuld men även med krav från statsmakten och att det var mer rationellt och produktivt med familjehushåll.

Arkeologerna berättar att generellt var det vanligt med stora hus eller hallar under brons- och järnålder. Det talar för att man levde i storhushåll. Därmed blir det sannolikt att det enda man skiftade var lös egendom. Från vissa perioder vet vi att män och kvinnor fick sina mest personliga ägodelar med sig i graven.

Marken skiftades inte och husen var egentligen en förbrukningsvara, som samfälligheten skötte och byggde om efter behov. Sannolikt var hälsan ett viktigt skäl att inte låta allt för många "husdjur" få fäste i boningshusen.

Jordabalken

Om vi ska se nån början här får vi antagligen gå tillbaka många hundratusen år, när familjeklanerna inmutade revir åt sig. Samlare inkluderande jägare förstås kräver stora landområden för att få en varierande kost. Där är det en fördel att kunna samla från djur, växter och vatten.

Minns i yngre da´r när jag var på jakt efter goda fiskevatten. Det var inte så enkelt som man tror. När jag väl hittat ett gott vatten förstod jag att man kan inte skörda mer än ett vist överskott av den naturliga reproduktionen. En gång hittade jag stora mossiga abborrar i en djuphåla. Jag skördade dem, men fick vänta många år förrän jag kunne skörda igen.

I ett glest befolkat Norden behövde man inte fördrag med grannar förrän befolkningen växt till sig. När sen folk började skaffa sig boskap var det inte något större intrång. För de som skaffade getter och annat blev det ett problem att hålla dem samlade och se till att vare sig tvåbenta eller fyrbenta tullare kom för nära.

I landskapslagarna finns några symbolhandlingar som kan vara lika gamla som revirhävdande och odling. Enligt seden på Dal skulle man ta jord i sin sko och säga "Jag har tagit jord i min sko och står på min egen jord". Varje ristning säger egentligen samma sak oavsett vad det är för figur. Foten säger mest om att stå på egen jord. Nån sorts skodon (men utan klack?) har funnits mycket länge. I Alperna lagade man skobottnar av lindträ.

Det mest kända ritualet handlar om skötning. Ytligt sett var det kanske från Olof Skötkonung då detta laga fång infördes och det indikerar säkert enskilt ägande. Dess struktur är att en högre makt än bonden ger jorden i skötet. Inget hindrar att det tidigare varit en ceremoni i någon gudoms namn att ge åt familjeklan en bit jord.

Den karelska symbolhandlingen är närmast jorden och fruktbarhetsritualen. Man skulle skära upp en remsa grästorva och lyfta upp den. Sen skulle den nya jordägaren krypa igenom och därmed ingå "äktenskap" med Moder Jord. Liknande ritual användes förövrigt för fosterbroderlag och bolag. … kanske det kan associera till underjordstemplen att vissa användes för att där besegla människans pakt med jorden?

Jordbrukare var specialister och gjorde ett större intrång. De krävde i regel att deras åkrar var skyddade och människonaturen är nu en gång så att det den en gång har vill den inte gärna dela med sig utan att få något igen.

Det första kravet på äganderätt restes och ledde till ett fördrag mellan odlare och avlare. Det är något av det vi ser på Laghällen. Vi känner till samma fenomen i Sumers rikhaltiga litteratur. Berättat i ordstriden mellan Enten och Emesh.

Jordbrukets idoler och även kungarna avbildas ofta med mätrep och sticka i handen, som "förstemätare" i jordbruksritualet. Mätning av åkrar var ofta en normal ceremoni i länder där översvämningar hörde till bilden. Stickan kan också vara en symbol för utsättning och utmärkning i såväl positiv som negativ laglig betydelse vid sidan om den praktiska handlingen att mäta upp ett såland.

I Östgötalagen anges att man vid tvist om ägorätt till skörden kunne sätta ned hasselkäppar i sädesrökarna för att sätta dem i bann tills ägorätten var utredd. I västgötarätten skulle man bita barken av en videkvist och sätta på ängen vid tvist om höet.

Enligt Gulatingslagen kunne man "kors-märka" grödan med ett par käppar vid tvist om jordlegan. I dessa fall får käppen en laglig innebörd känt av alla vid den tiden. Man ska underförstå följderna av att slänga iväg käpparna om man struntat i lagen.

Från Erik Skallagrimssons saga kan vi saxa hur det såg ut på Gulatingsplatsen. "Där domstolen var satt, var en slät vall, på vallen fanns i ring nedstuckna hasselstänger och mellan dem löpte runtom snören. Dessa kallades veband. Innanför dessa satt domarna i ring, tolv från vardera Firda-, Sygna- och Hordafylke"

Vi ser att hasselkäppen hade en närmast sakral betydelse. I Västmannalagen och Dalalagen finns uttrycket "a thing ok a ring", vilket antyder en urtida tingsordning.

Vi kan vidare associera till domarringarna och deras funktion var antagligen åtminstone i vissa fall den samma. Dock måste anmärkas att ting fanns av olika storlek. I nämnda lagar används ordet thingrith = tingstämma för tre årliga ting av landskapskaraktär och det antyder att man red till tings dvs. åtminstone herrarna. Andra landskap hade två eller fyra enligt landskapslagen.

Emellan dessa hade man lokalt mindre ting vi kanske bör kalla byalagstämma eller som i Svealand hamnastämma där skeppslaget var en lämplig enhet för att behandla gemensamma ärenden och smärre brott.

I stadslagen och ett par landskapslagar talas om ting varje vecka, men det kan knappast ha gällt hela landskapet. Som en generalisering och förenkling kan vi neutralt tala om tre sorts ting/stämmor = landsting, häradsting och bystämmor.

Om domarringarna må ytterligare sägas att de kan förstås ha använts för andra ändamål också. På Dal har vi flera domarringar på samma plats och exempelvis fem domarringar inflätade i varandra. Vanligast är dubbla domarringar och med sju stenar i ringen en för varje månvarv. Det förbinder jag med lokala seder av brödrabo och sju månvarv reglerat halvår. I Gulatingslagen och passande även för nutida klimat var sommarhalvåret från Tiburtius 14 april till Kalixtus 14 oktober.

Den är ristad på ett stenblock vilket har dels gett ristaren ett begränsat utrymme att koncentrera sig på, dels har ingen annan klottrare haft möjlighet att blanda bort det enkla.

Denna symbol från Kalleby betyder förmodligen "lott". En symbol vi finner i Grekland och på brakteatrar från folkvandringstiden. Vi vet ej dess ursprung, men det var ett medel för "demokrati" och jämlikhet. Det är ett naturligt krav bland folk och lättare att genomföra i små sammanhang.

Genom årtusen var lotten ett godtaget system att fördela än det ena än det andra inom gemenskapen. Även om man inte alltid kunne dela exakt jämt insåg kanske folk att över en längre tidsperspektiv jämnar de små olikheterna ut sig … ödeslotten är svårast att förlika sig med eftersom man bara får en.

Brottsbalken

Med något ojämna mellanrum ser man braskande rubriker "Var våra förfäder kannibaler? … ska vår tid säga som konkurrerar ut än den ena än den andra gruppen natur och människor med en teknologi HAN inte behärskar. I USA, frihetens hemvist på jorden sägs det, där är det dödsstraff för fattigdom om man hårddrar. Det förekom inte i det kollektiva samhället där alla delade på allt

Oftast har vederbörande expert knappt ens torrt på fötterna och drar vittgående slutsatser av enstaka händelser. En sak är säker att vår forntid är överhuvudtaget inte så väl dokumenterad att man kan generalisera om just nånting. Bevisen man förevisar skulle knappt tillfredsställa våra domstolar som oftast "hellre friar än fäller". Finns det minsta lilla tvivel är det frikänning.

Under den tid vi kan överblicka är våra förfäder betydligt närmare oss rent genetiskt än kulturer i andra världsdelar vi numera respekterar som jämställda. Varför kan man inte respektera förfäderna som jämställda? Kan vi inte vara tacksamma att de förde släktet vidare och lämnade sitt arv av teknologi som gjort livet lättare för oss?

Svårt att se det som lagom distanserad vetenskap om forskare kallar alla icke-greker och icke-romare barbarer eller varför inte använder tredje person om förfäderna och kallar dem hedningar. En vetare bör ha såväl objektivitetens distans som medmänniskans förmåga till en tolerant inlevelse.

Det är lätt att kunskapen minskar med avstånden i tid och geografi. Objektiviteten minskar med forskarens knytning till makten … den må vara religiös eller annan världslig makt. Tänker här på auktoriteter man tar fram i brist på annat Adam av Bremen, Svends Estridsen, Snorre Sturlasson. Att man kan beslå dem med många fel vardera talar för att man måste vara extra källkritisk in för deras uppgifter.

Naturligtvis har det funnits brottslighet, men i mycket ringa omfattning. Egendomsbrott krävar egendom och i en kultur med det mesta gemensamt har man vad man behöver. Andra brott är en funktion av tätbefolkning och stress. Dåligt ölsinne är något universellt lika väl som att alla respekterar ej kvinnan och hennes omsorg om det ofödda barnet. Det ligger ju på lut vid varenda samlag.

I våra städer och stora befolkning skulle det vara omöjligt att praktisera ett absolut kollektivt ansvar. I landskaplagarna var hela tingsförsamlingen ansvarig för att de grövsta brotten klarades upp. En del av förklaringen ligger i att offret eller de efterlevande skulle kompenseras för bortfallet. En annan att det var allas ansvar att hävda fördragsamheten, så att ingen överskred gränserna för mänsklighet.

Humanism och omsorg om "det nakna" är en gammal institution i den del av världen jag studerat. Det ena leder till det andra och ryms i logiken. Därför är det svårt att pådyvla förfäderna abnorma handlingar. Lika väl som man förstår att man haft kanske hårda straff för de grövsta överträdelserna av pågällande samhälles rättsregler.

Det ende stället jag analyserat är värnformeln på Laghällen. Slutet är svårt att analysera. Man kan se såväl underjord som en rännsnara i symboliken. Det är därför jag förenklat det till att "det går illa" för den som inte håller sig inom gränserna.

Från den keltiskt germanska forskningen vet vi att man hade minst tre olika hårda straff för vissa grupper av brott. Det var att brännas på bål. Det lämnar knappast spår åt arkeologerna. Det andra var dränkning, vilket ej lämnar spår om inte det utförts på ett udda ställe. Det tredje är snaran och där vi har ett antal mosslik med snara om halsen. Ett fjärde var alla tre sätten och där man har ett fynd i keltiska England. Uttolkarna lutar åt att det varit ett straff mot hela rättsordningen i samhället. … eller kanske ett uppgivande av makten in för oövervinneliga makter?

Av landskapslagarna kan vi se att straffen var ofta graderade och med en viss relation till brottets art. Kanske man brändes på bål om man var mordbrännare, för att få lära hur det känns att brännas … i Wild West hängdes hästtjuvar kanske för att kännas hur det känns att sväva ovanför marken. Ett vanligt straff för stöld även i Norden då det begav sig, men frågan är hur ofta det hände egentligen?

Ur Dalalagens Tjuvnadsbalk. Sädesbandet runt halsen hör till samma logik som att man band tjuvgodset på ryggen för att tjuven skulle förstå vad denne gjort fel. Att stenas på strand kan höra till en urgammal logik om att den felande ska återbördas till "Domaren Floden" eller Den Nakna för dennes dom.

Vi tycker måhända det är hårda straff och vill slå oss för bröstet i vår präktighet och humanism. Krig är i sig ett brott så snart en enda far illa av det direkt eller indirekt. Milosevits etniska rensning ger förutom de grova brotten flyktingar som inte alltid behandlas humant ens hos oss.

Ovan antyddes USAs inhumansim och brist på engagemang för att minska fattigdom, droger och annat som främjar brottslighet … tja, det är en form av brottslighet hos herrarna. Det är mycket värre på andra håll i världen … men, man ska inte böta ont med häften värre, säger ordspråket.

Hos de präktiga i Norden är det mycket mer sofistikerat, där ingen vill se hur människor hamnar emellan stolarna. Därtill kommer teknologins påfund av stress, miljögifter, trafikfaror osv. Humanismen måste återvinnas varje dag och det är i mångt vår civilisations verk vi måste kämpa emot jämfört med ett naturatillstånd.

Köpmålabalken

Historikerna berättar att när fenicierna handlade med nordafrikanerna fick de lägga upp sina varor på stranden och dra sig tillbaka. Därefter inspekterade köparna dem och köpslagandet började med vardera parten växelvis vid varorna och bytesvarorna tills man blev överens.

En annan metod för andra ställen var att handelsmannen lät spela upp en scen där köpare och säljare hade en liten ordstrid om varan och bytet. På så sätt hade köparen en möjlighet att värdera vad en byteshandel skulle ge.

Man vill ofta göra det spektakulärt att det fanns trälar, utan att närmare gå in på vad det gällde. I synnerhet i Svealand var det brukligt att varje år fara i ledung. Fångar tagna i härnad kunne göras till trälar. Antagligen var det bara stormännen som hade bruk för och råd med trälar. I Svealanden var trälarna ofta brytar … medan bryten i Skåne var i bolag med ägaren. I Skåne kunne man bli träl hos kungen efter stöld och tills dom hade fallet vilket ofta kunne dra ut på tiden. I Södermanlagen förbjuds att ge sig till gävträl eller betala en skuld med träldom. Antyder m.a.o. att det möjligen var sed tidigare.

I Gutalagen används uttryck som "ska ta sin frihet vid kyrkdörren när trältiden slut" … "köpt träl". Sistnämnda associerar till keltiska klientskapet där man kunne sälja sig och bli klient hos en storman. Vi kan icke säkert säga mer än att stormännen som skrev våra landskapslagar såg på trälar och småfolk på olika sätt.

Inte så olika med vår tid där fabriksägare har en högst varierande syn på löneslavarna vid maskinerna … eller som tyskarna har gästarbetare som inte kan bli fullvärdiga medborgare … osv.

… Jag minns på 60-talet när man i stycketillverkande industrier häll på med MTM Metod-Tid-Mätning och försökte få arbetarna att bli robotar som gjorde minsta möjliga rörelser på kortast möjliga tid för att tillverka ett stycke.

En annan sida av handeln var förstås handelsmännen och vi kan förstås att det var naturligt att man var två i bolag för att ha med sig en wingan. Gärna i olika landsdelar eller exempel ena parten i Västergötland och andra på Jylland. Då hade man husrum på resa.

Omedelbart när jag såg denna första gången tänkte jag på Hermes, som sägs ha burit en toppig hatt. I Stockhultfyndet av bronsvaror finns också ett par idoler med topphatt. Säkerligen har våra nordiska handelsmän lärt ett och annat av fenicierna. Då bland annat den speciella hälsningen med tumman utåt, som lätt förstås som en speciell skråhälsning. Vissa av motiven med händer och hälsningar är säkerligen illustration av handel.

Handel har förstås förekommit allt sedan man började idka byteshandel med det som inte fanns inom den egna omgivningen. Flinta är säkerligen en av de tidigaste större handelsvarorna. För att förekomma stridigheter och besegla ett köp har förstås krävts symbolhandlingar och vittnen. "Nappade till" är en vittnesbeskrivning från en handel som slutade med handtaget, man ibland ser vid hästhandel att köpare och säljare snabbt slår till och fattar varandras händer för ett mycket kort ögonblick. Det är i det närmaste en global sed. Vi har ju fortfarande ordet köpslå i vår vokabulär … och man ser det på många håll den dag i dag.

Handel är en synonym och kommer antagligen av handslaget som beseglar att båda parterna är nöjda med vad som finns i balansskålarna dvs. köpet i ena och betalningen i andra. Symboliken är också en normal algebraisk ekvation med det obekanta i ena skålen och det kända i andra skålen. Vi ser några vågbalanser i hällristningarna.

I terminologin använder man i olika sammanhang "porten" eller just ögonblicket mellan två tillstånd. Man vill hågfästa och styrka med vittnen att något hänt eller ett avtal gjorts.

Byalagsbalken

I denna balk brukar samlas de praktiska arrangemangen i byn och en del regler för året. Det var förstås en naturliga sak att ingärda åkern. Men även hela byar ingärdades, vilket säkerligen var praktiskt för att hålla alla små inom synhåll och räckhåll. Ett specialfall är pålbyar eller dem man förlagt på öar omgiven av sankmark. Frågan är om inte det är avspeglingar av en speciell flodkultur likt de sentida träskaraberna. Men även inom en bys hägn kan det ha behövts att vissa saker inhägnats såsom kålgården med rovor, ärtor och andra grönsaker.

Eld i större omfattning har krävt sina regler för gjuthus, smedja, eldhus, badstu, kölna osv. genom tiderna. Det har säkerligen också funnits regler för användandet av eld under året i olika situationer. Men inget hjälper när olyckan är framme. I kollektivet var det naturligt att hjälpas åt vid större arbeten, såsom byggande av hus. Brandstoden är säkerligen vår äldsta försäkring där alla sköt till medel och deltog i återuppbyggnaden.

Till årets gång hör fridsperioderna och fridlysta områden såsom åkrar och ängar under tillväxten. Björnväktaren var en Bågskytt i äldre tid och säkerligen symbol för ängeväktaren. I sen tid och sämre klimat vet vi att de hade att tända eldar mot nattfrosten bl.a. … och kallt kunne det vara. Det finns exempel på att nån frusit ihjäl på sin post.

Från landskapslagarna känner vi till vårfrid och skördefrid mellan människor och även att djur skulle hållas inom sina områden.

Landskapslagarna har beroende på de yttre förutsättningar jaktförbud under perioder för vissa djur. De stora köttdjuren var en del av näringen och man tullar inte överskottet på föryngringen förrän det har växt till sig.

Hällarna i Bohuslän och Östergötland har väl så många älgar och hjortdjur som tamdjur som en del av det samhälle man målar upp. I Tyskland har man funnit spår av röjd mark man tolkat som avsedd för betande hjortar. En extra bieffekt är att man får lämpliga gläntar att jaga dem.

Speciellt för Östsverige är ristningarna med svin. Svin omtalas av de romerska etnologerna som en specialité i Svealand. Svinfylking och svin i hjälmen är också något man finner i öst. Jordeböckerna från 1600-talet berättar om ollonsvinen som en viktig del av skatteunderlaget … jämfört med Dal där svinen var färre och ökade först på 1700-talet. Kanske tillgången på ollonskog avgjorde förutom sedvanorna med blot i grytan med svinkött.

Lekarerätten

En del anser att det är ett skämt … medan andra kanske anser det vara onödigt förmynderi av den överklass som egentligen skrev de sista versionerna av landskapslagarna. I enstaka meningar kan man ana ett förakt mot småfolk. Att jaga bort gycklare från slaveriet på fälten är i herrefolks intresse. Antagligen var herrarna färre än man föreställer sig.

Dock kan man inte låta bli att undra över traditionen att reglera bondelivet i minsta detalj, medan industrierna får göra vad som helst innanför grindarna och t.o.m. släppa ut vad som helst utan större påföljd. Den matematiken är så enkel som att påverkan på naturen, vårt skafferi, står i proportion till utsläppens relativa giftighet gånger utsläppens mängd.

Vi kan förstås tycka om forntidens etik och moral. Sällan har vi en helhetsbild och det är icke särskilt etiskt att mäta med vår tids mått. Detta ligger i den ursprungliga rättvisan att ej kräva mer än nån kan prestera. Det nån gör i brist på vetande kan man inte dömas för. Våra moraliska fördömande faller lätt på att vi inte själva kan leva upp till vad vi kräver av andra. Mest tydligt är det förstås när vi jämför oss med forntiden.

I frågan om landskapslagarna måste man beakta att en del av det som står i lagen är nedtecknarnas syn på saken. De skrevs av en överklass med dess variation i folklighet. Endast särskilt utformade sedvaneregler har med säkerhet rot i folket.

Rättegångsetik

De fria bönderna struntade nog i mångt i lagarna såsom det är i dag. De häradsting vi känner bestod av en nämnd från det egna bondelagrummet. Nämnden satte ribban för domarna i normala ärende, medan man sköt de grövre brotten till utombys domare och kungar.

Lagar med balkar likt ovan och i landskapslagarna fanns nog inte, utan det var muntliga och minnesburna regler av olika längd och omfattning och endast delvis systematiserade. Det kan vi sluta oss till av de äldsta lagarna. Gutalagen är inte alls systematiserad utan varje kapitel är en fråga för sig. Skånelagen och Äldre Västgötalagen är en början till systematisering.

Kanske reglerna samlades från olika lagmän en och en och den bästa formuleringen valdes. Så antas exempelvis Urbota mål i Äldre Västgötalagen ha kommit från Älvsborgs län … läs Dal, eftersom det finns några typiska halvnorska ord i den. Gutalagen har tydliga lån från norsk lag och Danmark lämnade många bidrag till svenska herreklassen när den skulle skapa en feodalklass. Den fick sitt säte i Svealand eftersom det var där herremännen fanns i de folkrika trakterna runt Mälaren.

Jag gillar gamla ordspråk. I synnerhet de korta och kraftiga. Nedan är det nummer 2 som får mig att i ena ögonblicket tro att jag har fattat … i andra begriper jag ingenting.

Får här avsluta med som jag ser det en del urgamla regler samlade av Olaus Petri. De är säkerligen av olika ålder, men en del av dem kan nog tillbaka till det första organiserade samhället. De flesta är ren bondförnuft och logik.