Inanna på våra hällar
Såväl dubbelyxan som båtyxan är ritualvapen och indikation på Inannamyt. Svårt att se skillnaden på båtform och nymåneform i synnerhet när Söderns nymåne syns som bågar mot jord eller mot himmel. Där ser det ut som om nymåneskäran skär i jord.
Inanna, i banan, herden Dumuzi, Engelstrup, fyra årstider, helhuggen fot, Himmelsgudens tår, gå i banan, gå i jord, vårfrun, månkalender, sliprännor, Flyhov, grönsten
Kalenderhällar 2 | Ritualtid | Inanna på hällar | Inanna myt | Isisdolken | Isis och sånger | hällkist | IndexB | Index S | home |Såväl Isis som Inanna har flera inkarnationer, men den väsentliga skillnaden är att Inanna för det mesta är synonym med Nymånen, medan Isis förbinds mer med stjärnhimmeln. Men i jordbruksmyten har båda inkarnationen som motsvarar Jungfruns stjärnbild dvs. symbol för fruktbarhet och vatten.
Detalj av sigill med Inanna; tvillingsystern Ereshkigal, framföderska och herden Dumuzi. På himlavalvet är det partiet med Jungfrun, Vattenormen och Björnväktaren alternativt möjligen Lejonet.
Ristning på stenblock Engelstrup, Själland
Detta är den tidiga Inannamyten där ritualet visar de inledande stegen vid befruktningen av jorden. Inanna i inkarnation av Jungfrun överlämnar sin säd till Den stora framföderskan i symbol den stora skålgropen. Bredvid finns befruktaren. Han ska egentligen ska följa med i underjorden. Den andra mannen är Björnväktaren populärt kallad. Under medeltiden kallades han ängeväktare och vaktade mot nattfrost. Då fick man tända brasor för att värna det späda kornet. Till odlingens vedermödor hörde att skrämma bort så väl tvåbenta som fyrbenta makter och därtill de obestämda naturens makter.
Här samma Inannascen från Örs prästgård på Dal
Här en tjej från Alta, Nordnorge i samekolt, men på samma tema. Det finns fler bilder i sametolkning av Nymånemyten
På en häll vid stranden i Högsby, Tisselskog ingår paret i en bild av fyra himmelsriktningar eller fyra årstider.
Denna form är lika gammal som Nya Tiden. De är Jungfrun och hennes älskare. Motsatt finns en helhuggen fot. Kan vara symbol för dräktiga djur under motsatt period så som det var i Egypten.
Symboler i högre skolan Järestad, Skåne
Kan läsas från vänster. Tårna är Himmelsguden. Båten är fröet på väg. De helhuggna är de två barsegummorna. Slutligen han som är både i jorden och ovanför jorden Telningen och en liten grop för växande
Nedgångsritualet i symbolform i Evenstorp med två "korpar" utmärkande för Nordens parsamhet. De är jordbearbetningen som nedgång i underjorden. De helhuggna fötterna är säden som väntar eller de två underjordiska barsegummorna.
Här har visats några av de fall där symbolen för att gå i banan användes såsom flera hällar i Högsbyn på Dal, Järestad och Fränarp i Skåne, Möckleryd i Blekinge, Torp i Bohuslän, flera ställen vid Norrköping, Lofta i Småland. Ett område är de stora processionsyxorna vid Simrishamn vilka tas upp i samband med baltan. En balta i banan finns på bild ovan. Lika ofta förekommer ikonen i kvinnlig skepnad och enligt Inannamyten..
Svårare är det att se i alla fall där man vill se tidelag. I själva verket är även detta att gå i banan och då i Perseus under några århundraden efter 2100 f.Kr. Och alla handlar de om månfesten om våren vi normalt kallar Vårfrun. Att odla är att gå i banan men även att gå i jord.
Den andra stora högtiden är sambandet månår solår. Den kallas fortfarande ramadan vilket betyder "gränsormen." Den utmärktes bl.a. med denna symbol i Högadal i Blekinge, Högsbyn på Dal, Gladsaxe Skåne, Herebro och Skälv i Östgötland och vid Flyhov, Västergötland. I Västergötland finns den egentligen också på Sparlösestenen från 800-talet. Den är av samma form som två vid Flyhov:
.. den andra..
Följande ikoner tolkas som nedgång i underjorden eller exempelvis rituellt slipande av yxor eller hackor.
.....
Dessa är från Induskulturen.
I första figuren är kelen fäst i Lilla Björn. Den var polstjärna vid denna tid. I nästa bild ser det ut som en båtyxa sökande jämviktsläge. Det är frågan om jämvikt vid vårdagjämningen. Den tredje bilden visar ritualet gå i jord. De ingår i metoderna att bestämma månkalendern och ritualen i samband med de. Induskalendern daterar sig till 3100 f.Kr. Då användes stjärnan Antares i Skorpionen som riktmärke när fullmånens bana korsade solbanan vid vårdagjämningen.
.....
.....
.....
Man kan kalla första symbolen IBAN och betyder "i banan".
I hällarnas korthuggna språk betyder det förstås alla formar av att gå i en annan bana och även en levande varelses bana. Den är även ikonen Avlaren och i astronomiska sammanhang Perseus. Symbolen kan förstås vara äldre än ritualet gå i jord.
Trekanten syftar på den kvinnliga. Här är det egentligen Inannamyten i sin kortkorta form. Här går Jungfrun i månbanan.
Tredje symbolen är symbol för bearbetning i allmänhet. Sista symbolen är "mor och barn" eller "verka i grenen" och kommer från Kretas stavelsespråk. Den finns vid Högelund, Tissel-skog samt vid Ronarudden, Högsbyn.
.....
.....
Dessa tre är från Högsbyn där symboliken är särskild logisk och konsekvent och kan läsas som ett språk för ritualastronomer.
Tidigare nämndes att lilla skålgropen kan ges ljudvärdet ER. Då kan man använda den i alla sammanhang där den ingår i en sträng och bildar mening. Första sammansatta symbolen läses då ER I BAN och underförstår då Inannamytens delmoment eller annars något som är i bana vid en viss tidpunkt.
Andra symbolsamlingen har ett cirkelkors såsom ioniska språken och ljudvärdet KA och betyder "gå". Raden under den läses ER I BAN EK UR och syftar på att kalendern börjar vid nedgången till underjorden. Nästa figur säger samma sak men i en annan utformning och från en annan häll.
Nu till en rituell nedgång i underjorden:
Bilden visar ungefär en åttondedel av närmare tusen års sliprännor vid Flyhov nedanför Kinnekulle.
Att slipa rännor är förstås också att "gå i jord". Det har antagligen varit praktmejslar man slipat i dessa rännor och ej båtyxor. Vid Flyhov gjorde man det från cirka år 3100 f.Kr och ca 1045 år framåt.
Det mesta talar för att båtyxan ursprungligen var "big bisnis" för att sälja kopparyxor. Än så länge är ursprungsorten oklar. Kan vara Balkan eller Anatolien där koppar fanns. Vi vet att man i Alperna sålde koppardolkar och bedrev odlingsritual. De som gjorde kopparyxor sålde kanske Inannamyten över hela norra Europa från Ural till Atlanten. Folk tyckte kanske de var för dyra … eller någon längs handelsvägarna började själva tillverka dem i bergarter och gärna i grönsten.
Båtyxan ovan är en efterapning av båtyxan utan att ha dens exakta form. Förmodligen gick ritualet med lika stor framgång. Fast säljarna av äkta vara skulle ha sagt något annat.
Dessa är skurna spår i lerskiffer vid Ängen, Högsbyn.
Svårt att tro att naturfenomen har åstadkommit dessa halv-cirkelformiga utskärningar, varför slutsatsen blir att man sysslat med rituell nedgång i underjorden.
Bilden är från 1931 och är här för att visa föränderlighet i tiden. Vid seklets början var Ronarudden hel kal.
Detta är en vy över ängen med Lekarehällen i förgrunden. Sliprännorna finns övertäckta vid största hällen vid stängslet. I samma linje vid stora dungen finns Laghällen. Vid den lilla dungen vid stranden finns Ronarudden.
En del vill påstå att man offrade människor i gånggrifterna och denna Inannakultur. Inget i myten talar för detta. Visserligen blir "skinnet" i underjorden, men personifieringen överlever detta och återkommer nästa år i samma rollspel. Och sen är det då den här telningen. Han kommer ur sin tillfälliga utflykt. Likaså klarar Gudinnan återfödseln.
Endast växterna klarar en skenbar återuppståndelse. Det handlar om det ständiga livet och inte om dödgrävares pedofila teorier … enligt sumeriska Gilgamesh färd till underjorden förtäljer att dödliga klarar inte att se in i underjordens ansikte. Underförstått man far inte i onödan till Hel förrän det är dags. Slutligen vår kultur andas extrem humanism från allra första början. Det gäller att värna det svagaste … bara fascister har ihjäl de svaga eller struntar i dem.
Det finns inga bevis för kontinuerlig odling i inlandet under tredje årtusendet. Men Inanna-myten tycks ha varit en religiös rörelse. Den fortsatte bland avlarna. Kanske ett bekvämt sätt att följa tiden?
Det mesta talar för att hällkistperioden var ett religiöst uppvaknande för Isiskulten.
Däremot tycks Inannamyten ha kommit tillbaka under "Handens period" från och med 1100-talet f.Kr. och framåt.
Ett nygammalt Innanaritual från Rished, Bohuslän troligen senare än 1200 f.Kr.
Inanna utgjuter sin säd till jorden eller skålgropen är kvar. Men nu har ett nytt par kommit till. Likaså ett "kollegium". Romarna hade sju ledare för de sju sommarmånaderna. Räfst och rättarting i sjunde månaden.
Tor med ritualyxa är en nymodighet. Han förrättar vigseln. Det är knappast så att vigsel ej funnits tidigare, men det gjordes tydligen till en del av vårritualet. I Sumer inrättades det symboliska bröllopet för att få slut på striden mellan odlare och avlare. Egentligen fick cowboyen mer rätt än odlaren för husfridens skuld.
"Tor vige" vid Vitlycke ca 1200 f.Kr. Då ett moderniserat Inannaritual.